Göteborgsposten – 22 augusti 1870, sida 1

derefter några sekunder stått tyst och obeslutsam med hatten i hand gick han hastigt derifrån. De båda flickorn: hade gått några steg mot porten, då Charlotte stannade framför en stenalkov som vid denna tid händelsevis var folktom. — Jag är trött, Di, sade hon och gick in i alkoven, der hon satte sig att hvila. Hon hade en liten slöja fästad vid sin hatt, och denna drog hon nu ner framför sitt ansigte. Tårarne samlades långsamt i hennes ögon och nedföllo på hennes barm der hon satt tyst och orörlig. Miss Hallidays ögon voro töckniga af tårar då hon gick tillbaka till den götiska villan; hon hade en känsla af att någon stor sorg drabbat henne — er obestämd föreställning om att den sista sommarvärman och sommarljuset i ett ögonblick försvunnit, och att den kalla grå vintern kommit öfver Bayswater utan höstens förmedling. Hvad var det hon hade förlorat? Endast det tillfälliga sällskapet af en ung man med vackert blekt ansigte — endast sällskapet af en fattig vagabond som egde en viss mindre väl använd intelligens och en anstrykning af melankolisk sentimentalitet som den oerfarna pensionsflickan tog för geni, Men han var dock den förste man, hvars ögon uttryckt en viss mystisk ömhet då de bliokat på henne — den förste hvars röst darrat då han uttalat hennes namn. Vid ett tillfälle under middagen häntyddes på mr Hawkehursts afresa och Philip Sheldon uttryckte någon förvåning.