Göteborgsposten – 20 augusti 1870, sida 2

ELIVCTPOOI 8. ad 1 PBOmulISmarknaden voro yttersta Onsdageprisen gällande. 12, 000 bal. omsattes vid sast hållning. Middl. Upl. 873 d. AAAAO-2O-. — Ivarjehanda. En högsatt man. I anledning af en uppgift från Landskrona angående Skånska sockerfabriksbolagets ansökning om åläggande för målaren P. Löfgren att med all sin omgifning till bolagets fria förfogande genast afträda den af L. sjelfrådigt inkränkta, i Örja socken belägna ättehög, hvilken han under tolf års tid såsom bostad begagnat, lemnar en korresp. följande skildring om denne lefvande högsatte man och hans bostad: Mälare Löfgren är en celeber man, han var det så långt jag kan minnas tillbaka, och torde, om det beror på förtjensten, hafva lika stor rätt som mången bland våra förfäder att sitta i hög. Såsom ung var han allmogens på denna och andra trakter bortskämde gunstling, ty icke nog att han i en handvänning kunde förvandla den anspräkslösa Åsommarstugantill en marmorerad pelarsal, och tapetsera lilla stugan så hastigt, att far i huset ej fick tid till ånger öfver utgiften för tapeterna törr än de redan i all sin glans lyste mot honom från rummets väggar, och då var ångern för sen; icke nog med att han införde en renare stil i kistmålning, den enkla gröna stilen, med endast egarens eller egarinnans initialer i hvitt och ljusrödt, målade vid kistans lås; icke nog att han fick sina färger att torka på hälften så kort tid som bymålarne, så att man kunde gå ofläckad? i sina egna hus; icke nog med allt detta, utan han var den starkaste och vigaste brottaren, den snabbaste kapplöparen, den skickligaste och outtröttligaste dansören i hela sju kyrkosocknar, samt dertill en rolighetsmakare och giftermålsfabrikör. Men målaren blef, för en tid, sin konst och sig sjelf otrogen och ingick vid tullverket, och hela bygden sörjde honom såsom man sörjer en förlorad vän, om hvilken man aldrig kunde drömma, att han skulle snoka i sina gamla vänners knyten och nattsäckar, då förlofvade par med slägtingar och bekanta återkommo från Köpenhamn. De förebrående blickarne, som träffade vår målare vid dylika visitationer, måste ha rört hans hjerta och samvete, ty han tog snart afsked från the publikaner, och fattade åter penseln, men konstens genier hämnades på målaren för hans otrohet; med hans rykte var det förbi, andra målare med lika goda torksaker i färgerna hade tavit hans kunder, och de unga i bygden hade börjat att sjelfva taga sina hjertans angelågenheter om hand; den sista gången målaren uppträdde som medlare var i ett — hästbyte; derefter ingick han i Oxhögen vid Orja. Då jag för ett par år sedan uppehöll mig några dagar hos en slägting, bosatt i närheten af Landskrona, föll det oss in, att göra ett besök hos den högsatte mannen, som sades vara lika treflig värd, som han i fordna dagar var gäst. Sedd från landsvägen syntes den gamla ättehögen icke hafva undergått annan förändring, än en rad unga träd, planterade vid dess fot, samt en nyanlagd grässoffa. Men då vi gingo omkring högen, funno vi dess södra sida lodrätt genomgräfd och inredd till bostad samt nedanför denna en liten trädgårdstäppa med sin brunn och en håla, som med tiden kunde blifvit en grotta och löfsal. En trätrappa ledde upp till bostadens dörr. Men hvilken dörr! svartmålad och strödd med stenkol, som en likkista, samt försedd med en inskription skrifven med krita: ÅInträdet här betalas med 25 öre. Med penningarne i handen knackade vi på den hemska dörren, ej ett ljud inifrån tillkännagaf någon lefvande varelses närvaro der; vi försökte då att sträcka på oss så mycket, att vi kunde se in genom de små fönstergluggarne ofvanför dörren, men de sutto oss för högt. Vi gå upp på taket (d.v.s. högen) och titta ner genom det der jernröret, som föreställer skorsten, föreslog min slägting och lät handling följa på ord; men taket bestod af gamla bräder, luckor och annan träbråte, i hvilket den nytikne gästen gick ner sig, så att jag måste dit upp för att göra honom flott igen. Ännu en gång klappade vi, och det ljudligt, på den svarta dörren, och då kom en gammal gumma, ej ur högen utan ur ett hus bredvid; hon hade bemärkt vår stora vetgirighet och tillbjöd sig att understödja oss med en trästol, på hvilken vi skiftesvis uppstego medan gumman höll i dess rygg. Målaren var ej hemma, hvadan han ej kunde illa upptaga vår närgångenhet att genom fönsterna skaffa oss någon insigt i en högsatt menniskas lefnadssätt. Vi sågo ett rum, just ej så litet ändå, beklädt med visst tjugo olika sorters tapeter och prydt med flera taflor, deribland målarens porträtt, måladt af honom sjelf, en lyckad bild af Löfgren, sådan han var i sina lysande dagar; jag kände igen den klarblå rocken, den ljusblommiga västen, bröstnålen i skjortvecket. ja, ända till guldringarne i öronen; om ansigtet deremot föreföll mig helt och hållet obekant, så torde det kanske snarare få tillskrifvas min och icke artistens oriktiga uppfattning af hans utseende under hans fagra ungdomstid. En gammal pulpet, ett bord och två stolar utgjorde möblerna, såvida jag ej till dessa skall räkna tvenne väggfasta hackelsetråg eller något dylikt, det ena anbringadt öfver det andra, föreställande sängar, hvaraf den ena var på framsidan prydd med någon slags qvinlig gudomlighet, målad i de grannaste färger; målarens pels, som tjenade denna hvilostad till täcke, lät oss ana att den var värdens egen bädd och att krubban ofvanför endast var der tör att visa, att han ej var obekant med gästfrihetens fordringar, så högsatt han än var; dessutom hade rummet en liten jernkamin, som eldades, då värden fick främmande, sade gumman. Till venster om rummet var ett litet kök och till höger ett dito skafferi. Och ur denna jordiska boning skall Löfgren nu utdrifvas. O, industri, det är ej första gången du varit hård mot konstens söner och trängt dem ut ur sina gamla helgade boningar. Snart skola hvitbetsplantor fylla målarens mystiska grotta, sockertoppar staplas upp i hans säng, sotiga arbetare tvätta sig vid hans brunn, och möjligen skall i en kommande tid i trakten deromkring vid brasan under vinterqvällen berättas hvarjehanda historier om den högsatte målaren, som af de förståndige då endast betraktas som en uppdiktad saga. Hanaalennderrättalsgar