Göteborgsposten – 17 augusti 1870, sida 2

Spmäånpyheter från kriget. Drottning Augusta af Preussen afsände d. 7 d:s ettetelegram af följande lydelse till generalguvernören Hervarth v. Bittenfeld i Koblenz: -Glad och tacksamt rörd med anledning af vår armes segrar sänder jag Eder i dag två guldmedaljer, den ena till diktaren, den andra till kompositören af sången Die Wacht am Rhein, (textförf. är en pseudonym M. Sch., kompositören Karl Wilhelm i Crefeld), hvari den entusiastiska fosterlandskärleken hos våra borgare och våra soldater i dessa dagar funnit det skönaste uttryck och som blifvit en sann folksång!Männe medaljerna också sändes pr telegraf? — Upphofsmannen till det falska telegrammet om fransmännens seger vid Wissembourg, hvilket kom så mycken oro åstad i Paris, är enl. Joniteur, en vexelmäklare Louis C.. Han blef, som bekant, arresterad samma afton som han satt ryktet i omlopp Han brukade mycket ofta besöka en af Paris telegrafbyråer och lärer ha begagnat sig af den frihet han ätnjutit att gå omkring i lokalen till att sabricera det osannfärdiga dokumentet. Man vill veta att preussiska penningar förledt honom till det olycksbringande steget. — De parisare, hvilka anmält sig som frivilliga i armån, öfvas flitigt i Chassepot-gevärets behandling på Louvrens, Napoleonsoch prins Eugåne-kasernernas rymliga gårdar. Efter 14 dagars öfningar antagas de stå fullfärdiga att afgå till armen. Men — hvad kan ej passera dessförinnan! — Den nationalsubskription, för hvilken franska pressen satt sig i spetsen, har redan inbragt c:a 300,000 fres. Biskopen af Orleans har i ett herdabref ålagt sitt stifts prester att göra insamlingar i kyrkorna till förmån för de sårade och de stupades familjer. Erkebiskop Dupanloup har upplåtit de sundast belägna andliga byggnaderna och stiftelserna åt franska härens rekonvalescenter. — Mobiliseringar af preussiska landtvärnet har både sin allvarliga och komiska sida. Sålunda har det varit rätt egendomligt att lägga märke till den glädje, hvarmed bysättningsfångar mottaga krigsbådskapet, då man kommer för att släppa dem ur fängelset och ikläda dem uniformen. År 1866 lössläpptes 14 dylika fångar på samma dag. Deras första besök, sedan de väl fått på sig landtvärnsuniformen, gällde deras kreditorer och genom en egen tillfällighet inträffade att en af dem inqvarterades just hos den köpman, som han var skyldig penningar och som satt honom på bysis. — Det är gifvet, att landtvärnspligten skall kännas tung för mången; också inkomma suppliker om befrielse derifrån i tusental till vederbörande, men konung Wilhelm är obeveklig, nu liksom år 1866. Då hände det bl. a. att en af Kölns förnämta bankirer på en och samma dag fick taga afsked af sina tre söner. Den ansedde affärsmannen, som i sitt palats ofta hade herbergerat sjelfvaste drottningen af Preussen, reste i egen hög person till Berlin för att möjligen utverka att åtminstone en af sönerna finge stanna hemma. Då han fick audiens, befann sig kronprinsen inne hos sin fader. Kung Wilhelm afhörde supplikanten till slut och svarade honom då helt vänligt: Käre vän, det gör mig mycket ondt, men jag kan sannerligen icke uppfylla er begäfkan-. Då bankiren lika fullt var enträgen, fortsatte kungen, i det han pekade på kronprinsen: Jag sjelf har endast en son, men han drager lika fullt i fält ! Och så fingo de tre unga millionärerna ställa sig under landtvärnets fana lika så väl som de simplaste bordgossar. Men nog glömde den gode kung Wilhelm då han gaf sitt heroiska svar, att bankirens son fick tjena i ledet som simpel soldat under det att kronprinsen vann rykte som segervinnare utan att personligen utsätta sig för någon fara. — Franska krigsdepartementet har beslutat, att alla de hästar, som finnas vid de beridna poliskårerna i Frankrike och som duga till tjenstgöring, skola skickas in i kavalleriet och lätta artilleriet. Man skall på detta sätt kunna disponera öfver 15 å 20,000 vid militäriska manövrer fullkomligt vana hästar. — Figaro omtalar följande gatuscen från Paris: På aftonen d. 8 d:s voro i alla delar af Paris folkmassor i rörelse, hvilka drogo omkring och begärde att få vapen. På en af boulevarderna kom en dylik flock tägande. Den stannades: I viljen ha vapen, sade någon till dem. Välan, välan, så lätom då värfva ert. — Men — — — ÄlInga men! Eftersom I ären så varma patrioter, så begagn-n eder af den nya förodningen som lemnar tillåtelse åt hvar och en att, så länge som kriget pågår, antaga värfning. — Men borgarne skola ha vapen! utropade ett brushufvud. — Det går icke för sig, här i Paris finnes alltför många af våra fienders vänner som vilja vända vapnen mot oss sjelfva. — Då ljöd det i korus: Låtom oss taga värfning! Vi vilja låta värfva oss!