Göteborgsposten – 15 augusti 1870, sida 2

Slaget vid Woerth. (Korresponders till National) Strasbourg d. 6 Augusti. Den franske soldaten är ännu, såsom han alltid varit, den förste i verlden; men jag ser mig om efter den franske generalen — ack! jag ser honom ej. Jag kommer direkte från Haguenau, utmattad, förkrossad, tillintetgjord, dock ännu mera till själen än kroppen. Jag kommer tyvärr ej ensam tillbaka ifrån slaget; jag är omgiven af sårade, nedsvärtade af krut och röda af blod, hvilka af samma jernvägståg föras till Strasbourg. Bakom oss stänger man portarne, ingen får komma in eller ut. Staden är i obeskriflig uppständelse. Jag har sett träffningen börja och nästan bevistat stridens slut. Redan kl. 6 i morse började kanonerna att dundra vid Freschwiller, ej långt från Haguenau. Mac Mahon anförde sjelf, men han har blott 30 till 40,000 man, och midtemot honom står en styrka, som är fyra gånger så stor och alltjemt får ny förstäkning. Allt går emellertid bra ända tills fram mot middag. Kronprinsen förlorar terräng, Frieschwiller återtages, 2 turcosregementet stormar med bajonetterna och kastar allt ned framför sig. Men ju flera under af tapperhet våra soldater gjorde, desto tätare blefvo de skaror af fiender, som strömmade fram från skogen. Det preussiska artilleriet intager ställning i skogsbrynet och öfvervaldigar oss med kulor, under det preussiska granater sticka eld på byn. Fram mot kl. 2 börja några regementen att märkbart försvagas; antalet fallna er starkt på vår sida, men ännu är ingenting förloratd. Mac Mahon härdar ut. Men plötsligt sprider sig ett rykte om, att vårt artilleri saknar ammunition och att våra soldater ej mera har några patroner. Kavalleriet försöker då en sista ansträngning. Våra dragoner storma i carrigre mot skogen, men bakom hvart träd står en preussare, hvars skott falla snabbt och säkert. Nu börjar upplösningen och förvirringen. Vägen till Haguenau betäckes med flyktingar och de skynda bort i förfärlig trängsel, bestrukna af skotten från det fientliga artilleriet, som fördublar sina ansträngningar. Solen går ned, och snart ökar mörkret ännu mera det fasansfulla i denna oordning, i dess skrik, rop och eder, i denna ursinniga jagt bort mot jernbanan och stationen Brumath. Detta har jag sett, och det är äfven midtunder dessa uppträden, som jag vändt om. Jag hoppas, att olyckan skall vara mindre, än den ställer sig för mig; men jag skildrar, hvad jag sett, och återger uppriktigt mina intryck.