Göteborgsposten – 15 augusti 1870, sida 1

sista boken, det sista spektaklet, de sista moderasDet var en af denne unge Robert Macairees förnämsta egenskaper att kunna tala om hvad som helst och lämpa sig efter hvilket sällskap som helst. Charlotte lyssnade med vidöppna ögon till den lifvade främlingens ord. Hon hade tröttnat på att höra affärmannens torra samtal, och det var något nytt för henne att höra talas om noveller, teatrar och moder från manliga läppar. Charlotte fann sig road af Dianas vän. Det var hon som då och då uppmuntrade Valentine genom något utrop af förvåning eller uttryck af intresse, medan miss Paget sjelf var tankfull och tyst. Det var ej på detta sätt hon hoppats få sammanträffa med Valentine Hawkehurst. Hon smög en blick på honom då och då, under det han gick vid hennes sida. Ja, det var det gamla ansigtet — det ansigte som skulle ha varit så vackert, om det funnits värma och lif i det, i stället för denna kalla orörlighet som dref tillbaka all sympati och tycktes utgöra ett slags mask, bakom hvilken den verklige mannen dolde sig. Diana såg på honom och drog sig till minnes hennes skilsmessa från honom dender kalla grå morgonen på platformen i Foretdechene. Han hade låtit henne gå ut onsam i den dystra verlden, att möta hvilka öden som helst, utan att visa större oro än han skulle ha visat om hon farit på en lusttur en sommardag; och nu då han efter ett års skilsmessa träffade henne hade han samma likgiltiga utseende och kunde pladdra om obetydliga saker med en qvinna, under det hon gick vid hans sida. Medan mr Hawkehurst underhöll sig med mr Shel