ällningar, voterade kammaren genast 500,000. fres ör användandet af dessa medel till fästningsverkens lemolering. Det måste ihågkommas att de två hufvudsakliga industrigrenarne i detta land äro smide och handskmakeri. Sista veckan blefvo 5000 män äfskedade från den förstnämnda och 800 från den indra sysselsättningen, och allesamman dessa skola nu erhalla sitt uppehälle at det voterade anslaget. ar ej detta både en patriarkalisk och patriotisk mnordning? Jag är säker om att mången nutilens reformator skall skänka sin beundran åt den uxembourgska kammaren och förakta mig för att jag sagt att man kunde skratta åt detta land. Men det komiska i saken är ej hvad de göra, utan huru de göra det. De äro fullkomligt öfvertygade om att de gjorde en riktig Amerikaupptäckt, då de hittade på detta medel, och öppet säga de att alla europeiska stater befinna sig i en så beklagansvärd belägenhet som fallet nu är endast derföre att de ej göra detsamma. Då jag till en af de lokala myndigheterna gjorde den anmärkningen, att hvad som är utförbart för 5800 man är ej utförbart för 5,800,000, svarade den hedervärde borgaren att antalet betydde i sådana frågor ej det ringaste; det är principen och endast principen som gör allt. Om ni finner att stora stater äro skadliga så gör små. Det är bättre, ty de stora staterna slåss nu derföre att de äro för stora, och vi rifva ner våra fästningsverk emedan vi äro tillräckligt små för att bibehålla vår moraliska styrka, styrkan af våra principer-. Hvad kan ni svara på ett sådant resonnemang och kan ni hjelpa att ni skrattar antingen åt honom eller åt er sjeliI alla händelser var det för mig klart, att en af disputanterna måste vara tokig, antingen han eller jag, om vi ej voro tokiga båda två. Af samma karakter äro nästan alla de åtgärder som vidtagas i Luxembourg med hänseende till de närvarande politiska förvecklingarne. På alla hörn äro stora plakater uppsmetade, förklarande att regeringen förbjuder alla slags offentliga uttryck af sympati, vare sig för fransmannen eller tyskarne. Dessa förbud blefvo utfärdade med anledning af en demonstration som egde rum för omkring tio dagar sedan, då ett rykte cirkulerade att fransmännen på en viss timma skulle besätta Luxembourgterritoriet. En stor massa folk samlades på jernvägsstationen, väntande ankomsten at trupperna och beredande sig att vänligt mottaga dem, hvilket gjorde myndigheterna högeligen förbittrade. De trodde att tyskarne skulle få höra talas om demonstrationen och genast taga deras land i besittning. Alla möjliga ansträngningar gjordes för att skingra hopen och förekomma en likartad folksamling för framtiden. Det är äfven at denna anledning Luxembourgerarmen hålles under vapen, vaktadt storhertigen (det vill säga konungen af Holland) hade gifvit order om att afskeda alla soldaterna i denna storartade arme, uppgående till 300 man. Stornertigen var at den åsigten att då de europeiska armåerna vore så starka och väl beväpnade och då de stodo i begrepp att komma i strid med hvarandra torde Luxembourgska stridsmakten vara af så ringa betydelse, att det kunde göra detsamma antingen den fanns eller ej, och vore det derföre e) nödvandigt att ha någon armå alls. Om armen fortfarande bibehålles har den derför endast att tacka de lokala myndigheterna i staden Luxembourg, hvilka myndigheter just ej tyckas ha lärt sig subordination. Denna arme hälles således under vapen hufvudsakligen emot inre, ej yttre fiender. Man får ej antaga att ofvan berättade folkdemonstration till fransmännens förmån är ett bevis på någon verklig sympati. Folket tycker om att göra demonstrationer, närhelst tillfälle dertill erbjuder s och det gör sådana till förmån för fransmännen, emedan det afskyr preussarne och ej med nöje erinrar sig en viss germanisk garnison. Oaktadt nästan hela stadens handel blef reducerad till nästan ingenting genom 6000 militärers afresa från en betolkning af 13,000 infödda luxembourgare, har jag ej hört ett enda gynnsamt ord uttalas till förman för preussarne. Vi ha förlorat mycket genom deras afresa, men vi vilja ej för allt guld i verlden ha dem tillbaka?, är en fras som man med obetydliga variationer kan få höra öfverallt. Men allt deua bevisar ej att det finnes någon stark åtrå hos dem att bli fransmån. De vilja helt enkelt förbli hvad de äro. och denna deras önskan är, fullkomligt riktig om ett billigt, lugnt lefnandssätt, irånvaron at alla politiska bekymmer och en fullkomlig likgiltighet tör allt som tilldrar sig utom ens eget näste ut göra lyckan af socialt lif. Den som ej sett Luxembourg kan ej ha någon föreställning om till hvilken grad patriarkaliska seder och bruk annu äro rådande i våra dagar. Svin, ankor och gäss spatsera fritt omkring på gatorna. Det finnes gas i staden, men den begagnas aldrig då det, enligt almanackan, är månans skyldighet att upplysa Luxembourgs gator. Det finnes ett slags palats för prins Henriks, konungens af Holland bror, räkning; men ingen bor i palatset: gräset får växa obehindradt på gärden och vid stora ingången sitta gamla qvinnor och försälja vegetabilier och ägg. Prinsen, som skall vara landets styresman å konungens vägnar, bor sällan der och ingen vet hvar han skall träffas. Af personer som jag frågade hvar prinsen var kunde ingen gifva mig svar härpå; en bonde sade mycket flegmatiskt: Sais pas; ctest pas ici. Cest en IIollande peut-ötre. Prinsen har 60,000 franes om året anslagna åt sig på det speciella vilkor, att han skall gitva ut dessa penningar inom landet. Och så gör han. Han kommer då och då, ungefär hvar sjette vecka, stannar i ett slott en mil från staden, gifver ett par mottagningar för myndigheterna och reser så tillbaka igen. Samme filosof som rådde mig att bilda små stater i Europa, då de stora ej äro bra, sade att luxembourgarnes förhållande till prins Henrik vore bästa beviset på att suveränerna äro alldeles obehöfliga, hvarjemte han nämnde att myndigheterna redan tänkt på att draga in dessa 60,000 trancs, men kommit till den slutsatsen att det ännu vore för tidigt. länge det finnes monarkier öfverallt, kunna vi ej få göra som vi vilja, och våra 60,000 francs gå bort för att betala andra nationers därskap. Under sådana omständigheter äro kejsaren af Frankrike eller konungen af Preussen knappt att lyckönska om de verkligen ha för afsigt att tillegna sig detta lilla land. Jag inlät mig i vidlyftiga politiska resonnemanger med dessa hederliga borgare och skulle sannolikt ha inlåtit mig ännu djupare i politiken, om jag ej af en ren tillfällighet erfarit, att de endast ville pumpa ur mig om jag var en fransk eller tysk agent, och om det kunde finnas någon giltig anledning till att skicka mig bort med ens, som de för någon tid sedan gjorde med två tyskar, som ankommit dit skenbarligen i den enda afsigt att tillbringa en glad frilag på det möjligt billigaste sätt. Läsaren torde vara intresserad af att veta hvilket språk som allmänt talas i Luxembourg. En sådan fråga skulle jag ej kunna besvara. Luxembourgarne antagas tala tyska, men de göra det på ett sätt som ä fallkomligt obegripligt för hvar och en som ej är luxembourgare. De tala franska äfven, men utelemna nästan alla verber, liksom vildarne, efter hvad jag hört sägas, bruka göra. En man, som jag skickade till jernvägsstationen för att höra efter om det hade kommit något telegram till mig, kom tillbaka med svaret: Pas depeche å la gare. Quand depche å la gare, tout de suite å la ville. Detta skulle betyda att det ej fanns något telegram på nämnde station, och attså snart det komme, skulle det skickas upp till staden.