Göteborgsposten – 12 augusti 1870, sida 2

het att träffa Valentine ensam, att se om han blifvit förändrad, att gifva akt på hans ansigte i första ögonblicket af deras möte och om möjligt få reda på lösningen af den gåta som var hennes lifs stora hemlighet — den fråga hon ständigt upprepade inom sig — om han var alldeles kall och likgiltig, eller om det fanns någon dold värma, någon hemlig ömhet under hans kulla yta? På eftermiddagen kommo mrs Sheldon och miss Halliday på besök, och det uppstod ett långt samtal om Diana Pagets blifvande lif. Georgy gaf utan tvekan vika för sin dotters inflytande liksom hon gjorde för sin mans, och hon trodde att det skulle blifva högst angenämt att få miss Paget till sällskapsdame. Diana var sjelf alldeles likgiltig för sin framtid, och hennes hjerta skulle ha varit mycket hårdt om hon kunnat motstå Charlottes berekande uppmaningar; det blef sålunda slutligen afgjordt att miss Paget skulle skrifva till sin slägting för att omtala det anbud af ett nytt hem som hon erhållit samt fråga om hennes tjenster kunde undvaras på Hyde Lodge. Charlotte omfamnade med förtjusning sin väninna, hvarefter hon och hennes mor begåfvo sig till åkdonet som väntade på dem utanför porten till Priscilla Pagets skuggrika domän. Diana suckade då hon gick tillbaka till det tomma skolrummet. Ej ens Charlottes tillgifvenhet kunde fullkomligt utplåna den tryckande känslan af beroende. Att flytta in i ett främmande hus bland främmande menniskor och fylla en plats der endast med vilkor att vara beständigt nyttig, angenäm och vid godt lynne, är verkligen ej den behagligaste utsigt som verlden kan erbjuda en stolt