Göteborgsposten – 12 augusti 1870, sida 2

förvecklingar, hvilkas vidd det icke är möjligt att skönja nu, då kejsardömets framtid och Frankrikes stormaktsöden kunna bero af den ombytliga vapenlyckans skiftningar. Lemna vi återigen dessa omändringar och begagna den rädande tystnaden i afseende på verkliga händelser från krigsteatern till att kasta en behöflig återblick på de timade krigshändelserna, så uppresa sig åtskilliga spörjsmål. Man kan ej längre betvifla, att då kejsar Napoleon III afreste från S:t Cloud till Paris, var det hans afsigt att genast gå öfver gränsen. Hade han gjort detta skulle han kunnat i ej ringa mån störa preussarnes mobiliseringsarbete och anordningar. D. 29 och 30 Juli voro tyska armåerna änuu långt ifrån koncentrerade. Sydtyskarne sammandrogo sig ännu på jernoch landsvägar mot Rhenbryggorna. Det preussiska reservkavallerit passerade i långa rader, som aldrig tycktes vilja taga slut, genom Coblens och Ekrenbreitstein på marsch söderut. Den 7:de kåren stod mellan Aachen och Trier, långt borta från alla jernvägar. Den 10:de kåren lemvade Hannover, och gardena lemnade på jernväg Berlin. ktt beslutsamt framryckande vid denna tid skulle otvitvelaktigt fört fransmännen upp till Maipz yttre fästen och gifvit dem betydande fördelar öfver tyskarnes retirerande kolonner; det skulle kanske äfven satt dem i stånd att kasta en brygga ötver Rhen och skydda henne genom ett brohufvud på högra stranden. Kriget skulle i alla händelser blifvit fördt i fiendens land, och den moraliska verkan deraf på de franska trupperna måste ha varit förträfflig. Hvarför egde då icke denna rörelse framåt rum? Derför att om de franska soldaterna än voro i ordning, deras kommissariat likväl ej var det. En gammal fransk osficer, kapten Jeannerod har i en följd af korrespondenser från armeen till parisertidningen Temps utvecklat detta. Han säger uttryckligen, att trupperna först d. 1 Aug. erböllo fältrationer; att de saknade fältflaskor, kokkärl och andra nödvändighetsartiklar för ett läger; att köttet ofta var skämdt och brödet mögladt. Fastän förråder skulle varit samlade i massa, rådde likväl just på detta område sådana felaktigheter att nära en veckas uppskof af dem föranleddes under fälttågets mest kritiska tid. Denna veckas uppskof ändrade för tyskarne förhållandena. Det gaf dem tid att föra sina trupper till fronten och att hopa dem i väl valda positioner, och kejsaren befann sig sålunda en dag midtemot en ansenligt öfverlägsen styrka. IIäraf måste en ändrad fälttägsplan följa. Tyskarne begagnade sig af denna ändring på ett törträfkligt sätt och riktade väl ledda angrepp, som stodo fransmännen dyrt, mot dessas framskjutna, ej tillräckligt understödda flyglar. De försökte att begagna de vunna framgångarne till att afskära förbindelserna mellan den franska armå6ens olika delar. Detta har likväl icke lyckats, utan hafva de olika franska armekårerna lyckligt hunnit att åter sammandraga sig, naturligtvis följda af tyska ströfregementen, hvilka i deras rygg bortplocka hvad de kunna, såsom broträner, lilsmedelsförråder etc. I rent politiskt hänseende har denna veckas dröjsmål, framkalladt af omständigheter, som man aldra minst kunnat vänta, föranledda af en armåförvaltning, hvilken i åratal beredt sig för denna kamp och haft mer än tillräckliga medel i handom för att väl förse sig, naturligtvis äfven varit, åtminstone till en början, af stor vigt. Om det skulle vara sannt, att Danmark hade öfvervuunit sina sista betänkligheter och gått in på att operera i förening med en fransk landstigningsarm i hertigdömena eller norra Tyskland, hvarigenom Preussen skulle tvnugits att efter hand mer och mer dela sina krafter, så bör det vara tydligt, att Danmark nu måste taga sig till vara och icke utsätta sig värnlöst för preussarnes ursinniga hämnd. Eftersom Frankrike dessutom måste begagna sina landstigningstrupper hemma, så är saken i och för sig sjelf tillsvidare förfallen. Detsamma kan äfven antagas vara fallet med Österrike och Italien, hvilka båda intagit en onekligen tvetydig hållning och under skenet af underhandlingar om en allians till gemensamt försvar obestridligen dolt andra planer. Österrike måste vakta sina rent tyska provinser, för att icke få dem bortspolade och Italien kan ej ensamt besegla sitt öde med Frankrikes. Allt detta är den närmaste politiska följden af franska armeens brist på — kokkärl och andra fälttågsutensilier. Men å andra sidan upprinna nya konstellationer. Litet hvar, äfven Ryssland och England skall, väckta at preussarnes framgångar, inse, att om Frankrike lider ytterligare och mera afgörande nederlag, skall Tyskland bli sammansmält till en enda stat, ett tyskt kej