Göteborgsposten – 12 augusti 1870, sida 2

dig organisation af nationalgardet i Paris och departementen. Lagstittande församlingen har också redan antagit ett förslag af Kratry, att, på grund af de trängande omständigheterna, från tjenst befriade ogifta soldater i åldersklasserna från 1858 till 1863 skulle inkallas under fanorna. Vi fästa för öfrigt icke någon vigt vid de utfall mot kejsaren, som venstern gjorde. Ej heller anse vi de omtelegraferade tumulten ännu vara af någon betydelse. Deremot äro uppgifterna om en ministrförändring vigtigare. Hr Ollivier har haft emot sig tvenne män, hvilka båda äro de ifrigaste taburettsjägare: neml. hrr Eugene Picard och Clement Duvernois. Picard har tillhört den radikala venstern, men skiljde sig nyligen ifrån denna och bildade en egen partinyans, hvilken öppet visade sina atsigter att komma åt makten och angaf sig vilja göra styrelsesystemet mera konstitutionelt, än Ollivier. Clement Duvornois återigen är en af kejser Napoleons personliga vänner och fick af hans egen handkassa understöd till sin tidning Le Peuple frangais. Duvernois fordrade under Rouher ifrigt vissa af de reformer, som sedan genomdrifvits, men skiljde sig snart från Olivier, då denne ej ville begagna honom i sin ministr, och öfvergick så öppet till ultra-bonapartisterna, de s. k. Arcadierna, att kejsaren måste på Olliviers framställning till skenet bryta med honom. Dessa båda taburettsjägare ha begagnat ett så kritiskt ögonblick som det närvarande. För att smeka venstern och massan föreslog sålunda Picard, att alla pariserregementen skulle sändas till gränsen, att pariserbefolkningen skulle väpnas, för att sjelf försvara sin hufvudstad, och att — det var pointen — ett nytt kabinett skulle bildas. Mot detta förslag som, praktiskt sedt och utfördt, skulle varit liktydande med en revolution och kejsardömets kullstörtande efter första nya nederlag i kriget, protesterade naturligtvis högern. — Duvernois deremot väckte följande proposition: Kammaren vill understödja en minister, som är i stånd att organisera ett landtförsvar. Ollivier hade föreslagit, att de deputeråde skulle inom sig utse en landtförsvarskomite och ville derför icke godkänna detta förslag, utan begärde, då det upprepades, kammarens ajournering. Något meddelande har derefter sannolikt egt rum mellan Ollivier med de öfriga mini strarne och kejsaren, ty då lagstiftande församlingen åter sammanträdde, underrättade Ollivier densamma om, att general Cousin Montauban, grefve af Palikao, fått i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Ett af dagens telegram visar, att detta lyckats och att en situationsministr, i väsentliga delar arcadisk, blifvit bildad, sammansatt af: Palikao såsom premieroch krigsminister; Seineprefekten Chevreaux inrikes-; Magne åter finans-; Duvernois handels-; Rigault fortfarande sjöminister; Jeröme David arbets-; Latour dAuvergne utrikes-; Grandperret justitieminister. Att Palikao satts i spetsen för den nya ministeren, vittoar om, att kejsaren ansett sig nödsakad att skaffa sig en kraftig handlingsminister, hvilken i närvarande stund kan med tillräcklig energi beherrska situationen. Denna minister är visserligen i grunden reaktionär, och man skulle derför kunna frukta, att kejsar Napoleon vill begagna kriget till att på ett behändigt sätt återvända från den inslagna konstitutionela banan. Men vi tro icke detta — dylika palatsintriger äro för små för dagens stora drama — utan anse, att kejsaren ej längre funnit sig sjelf med Ollivier vuxen de genom preussarnes framgångar upp ståndna svårigheterna, hvarför han lemnat ötverbefälet öfver armeen till marskalk Bazaine, i hvars ställe general Decamps utsetts till betälhafvare för 3:dje armekåren, och anförtrott hufvudstaden samt organiserandet af de här massor, som hädanefter kunna bli nödiga för landets försvar, åt den bänsynslöse Palikao, som dock eger förtjensten af en okuflig energi. Kejsar Napoleon spänner härmed bågen högt och skall otvifvelaktigt äfven bli föremål för hätska anfall i anledning af detta nya rförräderix mot friheten. Men bragt i ett ytterligt trångmål, gäller det tör honom framför allt, att kraftiga män stå i spetsen för det allmänna. Och det återstår att se, om icke fransmännen sjelfva skola under den nya regimen känna sig säkrare och mera tryggade, hvad landets försvar beträffar, än under den välmenande, men ej längre förtroendet egande Ollivier. Skulle återigen parisarne resa sig, glömska af att landet fordrar enighet, för att vara starkt, så kan man vara förvissad om, att grefven af Palikao ej skall tveka om att qväfva en sådan revolt i blod, hellre än tilllåta den öppna portarne för en invasionsarmå. Men vi förbise derför ingalunda, att denna nya ordning kan bli ett element till tragiska