Göteborgsposten – 12 augusti 1870, sida 1

läto ej förjaga sig. Hon hatade sin dårskap, men hennes dårskap var starkare än hon sjelf. Under tre veckor hade Diana Paget intet sällskap utom sina sorgliga minnen. Vid slutet af denna tid afbröts enformigheten af hennes lif genom ankomsten af två bref. Hon fann dem bredvid sitt kuvert på frukostbordet en vacker julimorgon, och innan hon ännu hunnit fram till bordet kunde hon se att det ena bar en utländsk poststämpel och Valentine Hawkehursts handstil. Hon satte sig vid bordet, darrande uf sinnesrörelse, och slet upp omslaget. Det första brefvet innehöll endast ett par rader: Min goda Dianea, skref den unge mannen, ver far har bestämt sig för att återvända till London, der jag verkligen tror att han ämnar förs ett respektabelt lif, om hun blott kan få någon som hjelper sig. Jag vet att ni skall bli glad att höra detta. Jag kau ej bestämdt säga hvar vi skola slå upp våra bopålar, men kaptenen skall naturligtvis fara och holsa på er, och om jag kan få min yttre menniska i så pass städadt skick att jag kan våga mig inom det helgade området af en dameskola, skall jag följa med honom. Begagna den gamla adressen om ni skrifver före månadens slut och var öfvertygad om att jag alltid förblir er uppriktige vän Valentine. Det andra brefvet var från Charlotte och andades idel tillgifvenhet. Miss Halliday besvor henne komma så svart som möjligt. Hon hade utan svårighet utvorkat sin mors samtycke till Dianas inflyttning i huset och efter åtskilliga om och men äfven mr Sheldena. Denne senare hade,