Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 2

———————— Det uppstod en lång tystnad efter dessa ord — en tystnad hvarunder Diana Paget satt och betraktade de glimmande ljusen i societetshuset. Valentine tände en ny cigarr och rökte ut den under tystnad. Klockan slog elfva då han slutat röka. — Det är så godt att jag går och ser hur det lyckas för er far, sade han. Godnatt, Diana. Sitt ej för länge i den kalla nattluften och vänta ej på er far; ingen kan veta när han kommer. Flickan svarade honom ej. Då hon hört dörren slås igen, lade hon armarne i kors öfver balkongen, lutade ned sitt hufvnd på dem och gret tyst. Hennes lif var så ytterst sorgligt, och det förekom henne som om det sista hopp hvilket räddat henne från förtviflan blifvit taget ifrån henne. Klockan slog tolf och fortfarande satt hon der med hufvudet hvilande på armarne. Hennes ögon voro nu torra; tårar voro hos henne sällsynta och det måste vara en djup passion som kunde framlocka dem. Nattluften blef fuktig och kall; men ehuru hon åå och då skakades af en rysning, rörde hon sig ej från sin plats vid balkongen, förrän hon spratt till vid ljudet af dörrens öppnande bakom henne. Allt var mörkt derinne, men Diana Paget kände väl igen de fotsteg som ljödo mot golfvet. Det var Valentine Hawkehursts och ej hennes fars steg, som hennes fina öra urskiljde. — Diana! ropade han. Allt i mörker, fortfor han i förvånad ton. Ah! hon har gått till sängs, förmodar jag. Det är synd!