Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 2

just jemnt så mycket jag vet om dem. Om jag har någon egenskap, Diana Paget, är det den att jag vet hvilken värdelös usling jag är. Er far anser sig vara en stor man, lidande varelse, och att verlden har behandlat honom illa. Jag vet att jag är en skurk, och att huru illa mina medmenniskor än behandla mig, kunna de aldrig behandla mig sämre än jag förtjenar. Är jag den man som skulle kunna tala om kärlek eller bedja en qvinna dela mitt öde? Gode Gud, hvilken herrlig lott jag skulle erbjuda henne, hvilken lycklig tillvaro jag skulle bereda henne! — Men om qvinnan älskade er, skulle hon älska er ännu mera emedan ni vore olycklig. — Ja, om hon vore mycket ung och romantisk och dåraktig. Men tror ni ej att det skulle vara nedrigt af mig att begagna mig af hennes dårskap ? Hon skulle älska mig för ett år eller två kanhända och uthärda alla vexlingarne i mitt lynne; men den dag skulle komma då hon vaknade upp ur sina illusioner och erfore att hon blifvit bedragen. Hon skulle se andra qvinnor — sannolikt mindre begåfvade än hon sjelf — och se hvilken god marknad de gjort med sina behag; hon skulle se dem rika och ärade och lyckliga, under net hon stode på gatan och blefve öfverstänkt af smutsen från deras vagnshjul. Då skulle hon tänka öfver det pris för hvilket hon sålt sin ungdom och sin skönhet, och hon skulle hata den man som bedragit henne. Nej, Diana, jag är ej en sådan skurk som värden tror mig vara. Jag är sjelf nere i smutsen och jag är van dervid. Jag skulle ej vilja draga dit en gvinna som jag älskade.