Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 1

menniskor som kunna vara ilyckliga på femhundra pund om året äro ej skapade af samma ämne som mr Hawkehurst. — Ni säger att man ej skulle kunna vara lycklig på femhundra pund om året! utropade Diana otåligt. Säkert skulle en anständig existens vara lycka för er jemförd med det eländiga lif ni nu för — det skamliga förnedrade lif som utesluter er från aktningsvärda menniskors sällskap och sänker er till samma ståndpunkt som en tjuf. Om ni hade någon stolthet, Valentine, skulle ni känna det lika bittert som jag gör. — Men jag har ingen stolthet. Hvad mitt lefnadssätt beträffar — nå jag antar att det är skamligt och förnedradt, och jag vet att det ofta är olyckligt; men det anstår mig bättre än kälkborgerlig respektabilitet. Ena dagen kan jag till min middag ha kalkon med tryffel och champagne, en annan dag bröd, ost, och litet bier; men jag kan ej äta biffstek och fårstek oupphörligt. Sådant dödar folk af mitt lynne. Det finnes personer som äro födda till industririddare, Diana, och jag är en bland dem. Mitt namn är Robert Macaire och jeg är skapad för det lif jag för. Håll er på afstånd från mig om ni längtar efter bättre föremål; men försök ej förändra min natur, ty det skulle vara förspilld möda. — Valentine, det är grymt af er att tala på detta sätt. — Grymt för hvem? — För — dem — som hålla af er. Det var fullkomligt mörkt nu, men det oaktadt sänkte Diana Paget på hufvudet då hon yttrade detta.