Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 1

Mr Ha wkehurst skrattade högljudt. — Den som hålla at mig mig! ntropade han; några sådana ha aldrig ha funnits. Min far var en drinkare, som lät sina barn växa upp omkring sig derföre att det var mindre besvärligt än att kasta ut dewm. Min mor var en god qvinna i början; men hon skulle ba varit något mer än menniska om hon ej förlorat en del af sin godhet under de tolf år hon fick bevittna och deltaga i ett sådent lefnadssätt som min far förde. Jag tror att hon höll af mig, den arma själen; men hon dog sex månader innan jag rymde från en bostad, som det skulle vara bitter ironi att kalla för mitt hem. Sedan dess har jag varit Robert Macaire och har ungefär lika många vänner som en menniska i allmänhet har. — Ni kan knappt undra på om ni har få vänner, sade miss Paget, då det ej finnes någon i verlden som ni älskar. Hon gaf akt på honom så godt hon kunde sedan hon yttrat detta, ehuru det var så mörkt att hon ej kunde se hans ansigtsuttryck, och om hennes ord gjort något intryck på honom, skulle det endast kunnat upptäckas genom någon åtbörd af honom. Hon gaf förgäfves akt på honom, ty han rörde sig ej. Men efter några minuters paus yttrade han långsamt: — En sådan man som jag är kan aldrig älska någon. Hvad skulle jag ha att erbjuda den qvinna som jag kunde påstå att jag älskade? Sanning eller heder eller redlighet eller trohet? Dessa dygder har jag aldrig egt. Om jag vet hvad de betyda och att jag aldrig egt dem, är det