Göteborgsposten – 6 augusti 1870, sida 2

Marseillaisen på Stora operan i Paris. (Ur en korrespondens till danska Dagbladet). Här i Paris ledsnar man aldrig på Marseillaisen. Hvar den än höres, mottages den med samma liflighet, som första dagen. Gå några personer om aftnarne förbi kaferna sjungande den kära sången, helsas de med hurrarop och bifall; sjunger en soldat den på Concert des Ambassadeurs från sin plats, tvingar publiken honom att sjunga den srån scenen; spelas den af orkestern i Concert Mussard, lifvas den der församlade eleganta verlden. På teatrarne önskar man ständigt höra den, och detta är ej att undra på, om den utföres som på Stora operan af Faure. På Stora operan ges i dessa dagar Den stumma från Portici. Från denna berömda scen huda Aubers rörande och sköna melodier med dubbelt sympatetisk kraft. Denna opera, hvars egendomliga harmonier bevara så många och historiska minnen från våra fäders tider, och som 1830 kommo troner att vackla, har ännu bevarat denna kraft, att med sina herrliga toner och spännande situationer rycka åhörarne med sig. Operan nästan bestormas hvarje afton, dess 2000 platser äro städse upptagna för dessa representationer. Och blotta åsynen af denna från golf till tak fullsatta salong är verkligen storartad. Bakom den imponerande orkestern höjer sig golfvet amfiteatraliskt, så att de sista platserna törblifva de bästa, och deröfver sträcka sig de fyra logeraderna, för att icke räkna den enkla cinqvieme, strålande i hvitt, förgyllning och röda draperier. I och för sig gör denna salong, bländande genom den kolossala kronans och de tindrande lampetternas ljushaf, och tätt besatt af hufvud vid hufvud på alla håll, ett storartadt skådespel, och när man då ser den lifvade, eleganta publiken, hänryckt af ädel ifver att gifva lopp åt sina känslor, med en häftighet som vi ej äro i stånd att fatta, gör detta ett intryck som ej i lifvet kan glömmas. De scener, om hvilka de grekiska teatrarne bära vittne, hafva äfven i vår tid sina motstycken. Från ouverturens första takter följa åskådarne troget med. Känslan är i oupphörligt stigande under styckets lopp. Man förargar icke här som hemma i Köpenhamn sina grannar med att slå takt på deras ryggstöd eller med fötterna; man gör icke heller som hos oss sitt hufvud eller sin öfra kropp till ett slags metronom, att lägga i dagen sitt musikaliska öra, och på så sätt enervera personer som nödgas åse det; man är här mera naturlig, man gnolar på sin höjd vid en mera tilltalande melodi, och detta tillochmed i stalles damphitheåtre. Man tystas ned, tiger, men gnolar om igen vid nästa tillfälle. På så sätt följer man med hela tiden; men i tredje akten följer man icke med, man lefver med i musiken. Under bönen