medhjelpare. Förbundet dem emellan blef också starkare för hvarje dag och slutligen flyttade Valentire till sin principal och gjorde sig i hans boning mera hemmastadd än dottern i huset. Historien om Valentine Hawkehursts föregående lif var temligen väl känd af kaptenen, men hvad Diana hört derom var något obestämdt och fragmentariskt. Hon upptäckte så småningom att han var son af en slösaktig litteratör, att han rymt från sitt hem vid femton års ålder och försökt sig i alla möjliga yrken som ej fordra några genomgångna prof. Han hade vant springpojke på en tidningsbyrå, landsortsaktör, konstberidare, markör på en biljard och vadslagningsagent. Det var sedan han försökt alla dessa yrken som han träffade på kapten Paget. Sådan var den man kapten Paget tillät sällskapa med sin enda dotter. Det kan knappt anföras till ursäkt för kaptenen att han kunnat upptaga en ännu sämre person än Valentine Hawkehurst i sin familjekrets, ty kaptenen hade aldrig brytt sig om att försöka genomskåda sin medhjelpares karakter. Det finnes ingenting så kortsynt som sjelfviskhet, och utom den trånga krets som omedelbarligen omgaf honom sjelf, fanns ingen mera blind än Horatio Paget. Det var nära mörkt när Diana tröttnade vid att promenera ute i granskogen. Från toppen af en kulle blickade hon tankfullt ned på det purpuraktiga skimmer som de nyss tända lamporna nere i dalen spridde omkring sig. — Här känner man ej så djupt bitterheten af sin förnedring, tänkte miss Paget: träden äro alla lika klädda.