Impromptufesten å Lorensberg. — Anekdot. Gyllene skördar vagga för aftonvinden, den friska doften af nyslaget hö tränger in genom de öppna fönstren till den landtliga hyddan. På afstånd höres pinglandet af hjordarnes klockor, der borta vid brunnen rasar en rask ungersven med några af byns unga tärnor, under det han artigt fyller deras vattenkrus liksom fordom Jacob gjorde sin (vatten-)kur för Rachel. Solen sjunker ner bakom vingårdarne på höjderna som innefatta landskapet i en ram at yppig grönska, rodnande som en ung brud ligger nejden öfvergjuten af den nedgående solens rosenskimmer. Från det lilla templet midt i dalen ringer det till aftonbön, ungdomsskaran vid brunnen tystnar, der inne i hyddan sitter den åldrige familjefadren vid bordet framför det murgrönkransade fönstret, böckernas bok ligger uppslagen och med andäktig röst läser han deri fridens ord: Salige äro de saktmodige, ty de skola besitta jorden; Salige äro de fridsamme, ty de skola kallas Guds barn! Han tystnar, med hjertat svällande af djup och innerlig tacksam het mot all god gåtvas Gitvare blickar han omkring sig, ser den åldriga makan vid sin sida, de kraftiga sönerna, de fagra döttrarne omkring dem båda, ser ut öfver fält och ängar dem Herren välsignat med ymnig gröda och hans hufvud sjunker ned mot de hopknäppta händerna och ur djupet af allas hjertan tränger en suck fram till Allfadrens thron: Herre! Vi tacke dig! Och den svala sommarnatten sveper sitt genomskinliga flor kring land och vatten, allt är så tyst, så fridfullt i dalen, en sakta, melodisk hviskning susar genom nattens tystnad, det är näktergalen, som sjunger for sin brud. Det är en annan afton, endast några tå veckor derefter. Lika herrlig, lika strålande sjunker solen ner bakom bergen, men ack, bättre vore att hon höljde sitt klara anlete i molnens sorgedok, ty huru annorlunda är icke den tafla, som hon nu belyser. Nedtrampade äro de gyllene skördarne, byn, kyrkan, allt är blott en oredig hop af rykande ruiner, vid brunnen vattna blodbestänkta krigare sina svettiga, skumhöljda hästar, och på de leende fälten har döden gjort sin skörd. Ser du den gruppen der borta? Just der har benrangelmannens lemlästade, stympade, likbleka, menskliga varelser. Der knäböjer en gammal man omgifven at gråtande qvinnor, du känner honom. Hans hvita lockar fladdra för aftonvinden, tårarne falla i stora droppar utför hans kinder, ty framför honom ligga hans nyss så kraftiga, unga söner, nu bleknade för dödens kyss. Det är kriget, det törfärliga, mördande, skoningslösa kriget, som kräft dessa offer bland så många tusende andra. Det är kriget, som förödt hans skördar, som sköflat hans hem, som slagit till jorden hans mandoms glädje, hans ålderdoms tröst. Natten faller på, ej fridfull och tyst som nyss: de döendes rosslingar, de letvandes jämmer, råa utbrott af rusig segerglädje och i fjerran kanonernas dofva dån, gevärseldens skarpa smattrande, trummors och trumpeters ljud, förtäljande om nytt slagtande, om nya brodermord. Den gamle ligger qvar vid sina söners stelnade kroppar, hans bieka läppar röra sig, hvilka ord uttala de väl? — Fråga korparne, som kraxa deruppe, jublande öfver det gräsliga kalas, man beredt dem! Orden passa forträtfligt till deras hemska sång: Förbannad vare du på jorden, som sin mun öppnat hafver och tagit din broders blod utur dina händer! Det är krigets, brodermordets dystra törbannelse! Och hvem träffar den? . Vid skogsbrynet flammar en eld. Är det en bivuak af segrare eller besegrade? Nej, de