— Jag nödgas erkänna att ni har rätt i ert antagande, miss Paget, och er slutledning är knappt värd motsagelse. Jag har förlorat betydligt, och som de ej lemna kredit vid det gröna bordet fanns intet skäl för mig att stanna. Då jag lemnade rummen skulle er far gå till IIotel drange med några fransmän för att taga ett beskedligt parti åcarte. Vår vän kaptenen har en särdeles talang för att fiska upp utmärkta bekantskaper. — CUD — — —— Det finnes så döttrar, hvilka skulle ha tyckt om att höra sin far omtalas på ett så nonchalant sätt; men Diana Poeget bekom det ingenting. Hon hade åter intagit sin gamla ställning och blickade ut mot de upplysta fönstren i societetshuset, under det mr Hawkehurst lutade sig mot fönsterposten med händerna i fickorna och cigarr i munuen. Under tre år hade Valentine Hawkehurst lefvat i beständigt sällskap med kaptenens dotter, och under denna tid hade hans sätt mot henne undergått betydlig förändring. Det hade slutligen öfvergått till en äldre brors sätt, hvilkens broderliga bröst är oigenomträngligt för en systers älskvärdhet och tjusningsförmåga. Om Diana Paget hade varit en uppnäsig ung dame med rödt hår ooh hvita ögonbryn, skulle mr Hawkehurst knappt kunnat bemöta henne med mera vänskaplig likgiltighet, mera broderlig förtrolighet.