Naturen gör ingen skilnad. Det är endast ödet som behandlar sina barn orättvist. Kaptenens dotter gick långsamt tillbaka till den lilla staden. Den boningslägenhet som innehades af kapten Paget och hans hushåll bestod af fyra rum i andra våningen af ett stort hus. Rummen voro dåligt möblerade; de hade stora fönster och en balkong utanför, på hvilken Diana Paget ofta brukade sitta. Hon fann salongen mörk och tom. Ingen diner hade blifvit tillredd, ty på lyckliga dagar brukade kaptenen och hans medhjelpare dinera på ett af hotellerna, och på olyckliga dagar dinerade de ej alls. Diana fann bröd och litet ost i ett gammalt skåp; sedau hon ätit sin middag häraf gick hon ut på balkongen och satt der blickande ned på den upplysta staden. Hon hade sutit der nästan en timma i samma ställning, då dörren öppnades och fotsteg hördes bakom henne. Hon kände igen dessa fotsteg, och ehuru hon ej lyftade på hufvudet, fingo hennes ögon glans. Hon rörde sig ej förrän en hand sakta lades på hennes skuldra och cen röst sade: — Diana! Den som talat var Valentine Hawkehurst, samme unge man hvars ankomst till guldkammaren varit så ifrigt efterlängtad af kapten Pagets dotter. Hon reste sig upp då han talade och vände sig mot honom. — Ni har förlorat, förmodar jag, mr Hawkehurst, sade hon, annars skulle ni ej ha kommit hem?