han såsom huset Hohenzollerns chef gifvit sitt bifall till prins Leopolds val och att han ej kunde taga sitt ord tillbaka; Frankrike måste derför hålla sig till konungen. Reservens inkallande skulle upyskjutas i 24 timmar, men om prinsen fasthöll vid kandidaturen, skulle Frankrike genast förklara Preussen krig. — D. 12 Juli underrättade Gramont lord Lyons, att prins Leopold visserligen afstätt, men att af konung Wilhelm intet ernåtts. Hertigen hade äfven sagt, att czaren i en egenhändig skrifvelse till konung Wilhelm bedt denne befalla prins Leopold att träda tillbaka, men att konungen vägrat. Gramont fordrade derför, att konungen af Preussen skulle afhålla prins Leopold från att återupptaga kandidaturen. Om detta medges, är saken bilagd. Hertigen skref dessa ord på en lapp och lemnade dem till lorden. — D. 13 Juli skrifver lord Granville, att, enl. Bernstorff, Bismarck beklagat sig öfver, att förslag gjorts konung Wilhelm, på hvilka denne ej kunde ingå. — Samma dag skref lord Loftus, att Bismarck sagt, det saken svårligen kunde biläggas, emedan stämningen i Tyskland var upphetsad. Han begärde, att engelska regeringen skulle genom en förklaring i parlamentet offentligen intyga, att den erkände preussiske konungens vishet och moderation. Lord Loftus tillägger: Det är klart för mig, att grefve Bismarck och preussiska ministrarne äro missbelåtna med konung Wilhelms hållning mot grefve Benedetti. På grund af den allmänna meningen i Tyskland inse de nödvändigheten af att gripa till afgörande åtgärder. Jag befarar, att kriget är oundvikligt. — D. 14 Juli skrifver Lyons från Paris, att stämningen är efter kouung Wilhelms uppförande mot Benedetti för bittrad isynnerhet inom armeen, så att regeringen knappast skall kunna dämpa kripsropet. Det vill häraf synas, som att Bismarck velat kriget lika väl som Frankrike, kanske mera. De båda nationerna ha drifvits till det af starka inre kratter.