Göteborgsposten – 5 augusti 1870, sida 3

utförandet af sitt snygga däd. För att dock på ett behagligt sätt förkorta väntans långa timmar, hade han under tiden smort sig med fårbog och ägg, hvarom, som det säges, ben och skal sedermera buro vittne. Härefter hade han uppbrutit flere klädkontor och tilleguat sig åtskilliga omgångar mansoch diverse klader samt tygstycken med mera, hvarmed han ända till mynningen fullproppat en medhafd stor och rymlig så kallad tunnsäck. kn bättre grå rock påtog han derjemte i utbyte mot sin egen sämre, och dito ett par nyhalfsulade stöflar mot sina egna temligen medfarna pjexor. Men som en god hushållare nedstoppade han likväl sine aftagne persedlar till de öfrige sakerna i säcken. Efter väl förrättadt hvärt, då klockan var omkring 2 på morgonen, ansåg väl den objudne gästen det vara tid att nu aflägsna sig, hvarföre han sakta smög ned för trappan för att öppna förstugndörren och åter upp att afnemta säcken med det stulna rofvet. En tjenstflicka på stället hvilken om natten led at tandvärk och derföre hade uppstigit att förskaffa sig någon lindring, hörde tjufvens tassande i trappan, men fäste dervid ej afseende, förmodande det vara någon af husets folk. Då likväl tjufven ånyo tassade ned och vid utgången ur huset stötte säcken mot förstugdörren, öppnade hon fönstret för att efterse hvad det var, och blef då varse gunstig herrn med säcken på ryggen knalla af nedät ån. 1 ett jehu väcker hon nu husbonden med underrättelsen att tjufvar varit i huset, och utan att unna honom tid att det ringaste påkläda sig, får hon honom ut att jemte sig förfölja botven. I den ljusa, varma sommarnatten börja nu förföljarne, like ue bibliske uppenbarelserne blott iklädde nattens skinande hvita kläder, den vilda jagten efter tjufven längs strandgatan, upp förbi Söderströms värdshus, lilla brogatan utefter, öfver vesterbro bort till Karlsberg, der tjutven, som med vingade hälar flög före sina förföljare, — till hvilka på deras rop: tag fast tjufven! äfven den för natten tjenstgörande brandvaktskorporalen hade anslutit sig, och som vid Söderströms hörn varit nära på vippen att gripa flyktingen; — afvek på Bytorpsvagen och försvann. Säcken hade han likväl under flykten kastat ifrån sig, och återfanns densamma jemte de deri förvarade stulne sakerne, inklusive tjufvens egen sämre rock och pjexor, liggande på gatan. — Den stulna bättre recken och stöflarne voro deremot med tjutven naturligtvis sin kos. — I säcken fanns dessutom en del bräckjern och verktyg, en pistol, om stulen eller ej vet man icke, samt en skarpslipad knif, måhända afsedd till en rysansvärd handling, om tjufven på vinden blifvit upptäckt. — Någon misstanka om eller spaning på tjufven lärer ej förefinnas. Glas-harmonike-virtuos. Ackordionisten M. Paul skulle häromdagen gifva en soirke dansante i Ulricehamn och det ståtliga handklaver han vid tillfället skulle traktera var redan fördt till den lokal, som för tillställningen skulle begagnas. En resande glasmästaregesäll kom emellertid, berättar Ulricehamns tidn., i förbigående att kasta ögonen in i salen, der de kommo att häftas på det prydliga instrumentet. Begäret att komma i egande af detsamma blef för starkt, och flux var det praktiseradt under glasmästarens ena arm. Med lätta steg bar det nu af utåt landsvägen, och vår glasmästare förespeglade sig helt visst stora triumfer såsom virtuos bland landtbefolkningen; men lyckans ögonblick äro flyktiga. I den lada omkring y. mil från staden, det musikvännen tänkt få tillbringa en lugn, af angenäma drömmar välsignad natt, blef han obehagligt störd af några stadsboar, som varit på spår efter honom. Med säkert ej så lätta steg anträddes nu återmarschen till staden, der häktets dörr stod för honom öppen. Den unge mannen ådömdes 100 rdrs böter för första resan snatteri och transporterades derpå, såsom försvarslös, till Wenersborgs länsfängelse. Mannen hette Sköldberg.