Göteborgsposten – 5 augusti 1870, sida 2

— Hvad nu då? frågade han häftigt utan att se på den inträdande. Han kände igen henne i nästa ögoublick; men denna första otåliga helsning var det enda välkommen miss Paget fick från sin far. Den sorgliga och bittra sanningen var att han ej brydde sig om henne. Hans giftermål med Mary Anon Kepp hade varit den enda tacksamma ingifvelse han under sitt lif haft, och äfven den känsla som föranledt detta giftermål hade ej varit fri från sjelfviskhet. Men han hade ej varit beredd på att denna stora uppoffring å hans sida skulle medföra en annan uppoffring i underhållet af en dotter som han ej behöfde, och han var mycket böjd att gräla på ödet som gifvit honom denna börda. — Om du varit en gosse, skulle jag förr eller senare gjort dig nyttig för mig, sade kaptenen till sin dotter då han befann sig ensam med henne sent på aftonen af den dag då hon återkommit; men hvad i all verlden skall jag med en dotter att göra under ett sådant lefnadssätt som det jag för? Men eftersom den gamla harpan skickat dig tillbaka, får du göra så mycken nytta du kan, slöt kapten Paget med en missnöjd suck. Från denna stund hade Diana Paget bebott gamnästet och hvarje dag hade gifvit henne en ny kunskap om svek och bedrägeri. Många män — och äfven elaka män — skulle ha försökt hålla sina konstgrepp och svek dolda för ett barn; men Horatio Paget ansåg sig vara ett offer för mensklig otacksamhet och de bedrägerier han begick vara en nödvändig följd uf ett oblidt öde. Det är ej lätt