Göteborgsposten – 5 augusti 1870, sida 2

men er far är för olidlig! Om han ej gåfve mig några löften skulle jeg tänka bättre om honom. Om han upp: riktigt sade mig, att han ej kunde betala mig och frågade mig om jag ville ha er af barmhertighet, skulle jag tänka öfver saken och se till hvad som kunde göras. Men att bli narrad den ena gången efter den andra, som jag blifvit narrad — ni vet hvilka högtidliga ordalag cr far begagnat, Diana, ty ni har hört honom — det är för svårt, Diana; det är mer än någon kan uthärda. Om ni voro två eller tre år äldre och längre framskriden i er uppfostran, skulle jag söka ställa det så att ni kunde biträda vid de mindre barnens undervisning; men jag kan ej gå in på att under de nästa tre åren ha er qvar och kläda er för ingenting, derföre har jag ej någon annan utväg än skicka er tillbaka hem. Det hem dit Diana Paget denna gång blef skickad var en våning som var belägen öfver en nipperhandel vid Westminster Road, hvarest kaptenen bodde mycket komfortabelt på inkomsterna af ett Filantropiskt Låne-Bolag. Men ingen hjertlig välkomsthelsning väntade Diana Paget i den grannt möblerade salongen öfver nipperboden. Hon fann sin far sofvande i en ländstol, under det en ung man, som var en främling för henne, satt vid ett bord nära fönstret skrifvande bref. Det var en kulen Novemberdag, och på Westminster-Bridge voro lyktorna redan tända. Kaptenen rykte undar näsduken från sitt ansigte med en otålig åtbörd, då Diana inträdde i rummet,