Diana Paget lemnade societetsbyggnaden och gick långsamt uppför gatan, då och då blickande tillbaka mot de stora fönstren i det nöjets tempel hon nyss lemnat. — Hvad bry de sig om hvart jag går? tänkte hon i det hon kastade en sista blick mot de tomma fönstren innan hon vek af från hufvudgatan i Foråtdechöne och vände in på en liten sidogata med ojemn stenlägguing. Det hus hvari kapten Paget haft sin boning var en stor hvit byggnad, belägen vid de trångaste af de gränder som löpa ut från hufvudgatan i den vackra belgiska badorten, en gränd der de som bo i husen midtemot hvarandra kunna skaka händer från fönstren. Diana stannade ett ögonblick vid början af denna gränd, men efter kort tvekan gick hon vidare. — Hvad tjenar det till att jag går hem; de skola ej komma hem på flera timmar. Hon gick långsamt uppför den starkt sluttande gränden och från gränden vek hon af in på en trång gångstig som ledde vidare genom granskogen. Här var hon full komligt allena och ställets lugn behagade henne. Hon tog af sig sin hatt och slängde de fladdrande banden öfver sin