arm. Diana Paget hode ett ovanligt skönt ansigte. Hon hade ärft något af Mary Anon Kepps älskligt milda uttryck och något af Pageteska ättens patriciska skönhet. Ögonen voro lika dem som vakat öfver Horatio Paget under hans sjukdom i Tullivers Terrace. Läpparnes beslutsamma krökning och den fint modellerade hakan voro ärftliga egenskaper på tädernesidan. Flickans reflexioner under det hon sakta vandrade uppför kullen voro ej angenäma. Ungdomens tankar borde alltid vara behagliga; men en ungdom som tillbragts och tillbringas i uslingars och bedragares sällskap är något värre än fremskriden alder, ty erfarenheten har lärt den att vara bitter, då tiden ej hunnit lära den att vara tålig. Diana Pagets barndom hade varit glädjelös, hennes flickålder var enslig. Då modern dog försvann den enda ljusstråle som upplyst henues barndomslif. Hon flyttades från den ena sköterskan till den andra. Det var så svårt för kaptenen att betala den obetydliga summa som fordrades för hans dotters underhåll, eller snarare det var så mycket lättare för honom att ej betala den. Så hände det ofta, att någon förbittrad sköterska som ej fått sin betalning kom och öfverlemnade Diana i fadrens bostad. Dervid uppstod vanligtvis mellan fadern och sköterskan en ordvexling, hvilken Diana fick afhöra, hvarefter hon lemnades ensam med fadern. Att hennes närvaro var obehaglig för honom märkte hon snart. Sedan Diana åtojutit vård hos en mängd fostermödrar, sände kaptenen henne i skola. Vid detta tillfälle beslöt han gynna en person. hvilken han fordom varit för stolt