Göteborgsposten – 3 augusti 1870, sida 2

bevisct sör detta påstående är det emottagande, som det Napoleonismen och det andra kejsardömet åtminstone moraliskt dömande aktstycket erfarit i England. Ingen råtta kan, när köksan inträder, springa ängsligare omkring i köket och söka efter ett gömställe, än Englands statsmän och de under dess inflytande stående större tidningarne. Det enklaste är, och många gripa dertill, att ställa sig så, som om man icke tror på äktheten af ett aktstycke, hvilket Gladstone sjelf sade gränsa till det otroliga. Det kan omöjligen vara äkta, ropa ett halft dussin tidningar, och de veta tillochmed att anföra ett bevis för oäktheten. Engelsmännen ha upptäckt, att fransyskan är för dålig, den kan omöjligen härröra från grefve Benedetti ... Man behöfver blott läsa Times och sjelfva Daily News för att finna, i hvilken labyrint af tvifvelsmål de intrassla sig ... Englands statskonst är förvekligad och vanartad, och det gamla ordspråket om lejonhären, som anföres af harar, bekräftar sig. Vi anföra detta, som en preussisk tidning sjelf uttalar, för att en gång för alla visa allmänheten, huru det verkligen hänger ihop med det från Berlin ofta telegraferade påståendet att hela England är afgjordt på preussisk sida. Den engelska regeringen kallas nu förvekligad och vanartad; annorlunda var det, då hon uppträdde för Danmark mot Tyskland fastän fördrag bundo henne. Att man ej obetingadt tror på Bismarcks afslöjanden, kommer sig helt säkert deraf, att engelska ministrarne ha i sina händer aktstycken, hvilka ej alldeles stämma öfverens med upplysningarne från Berlin. Bismarcks blad Nordd. allg. Zeit. säger : Såkert är, att den allmänna meningen i Tyskland med hvarje dag dömer bittrare öfver den Granvilleska politiken, och att det af några tidningar fällda uttrycket: Har England i sjelfva verket behof af en andra upplaga af Alabamafrågan? redan befinner sig i allas mun. Den franske utrikesministern de Gramont har i en cirkulärdepesch af d. 14 Juli förklarat, att han, ehuru de preussiska tidningarne sagt det, aldrig begärt, att konung Wilhelm skulle skrifva ett ursäktande bref till kejsaren. I anledning af de förebråelser, som preussiska kabinettet riktat mot Frankrike, derför att det underhandlade med konungen i st. f. ministeriet, anmärker Gramont, att statssekreteraren v. Thiele (i Bismarcks frånvaro företrädande honom) besvarat det franska sändebudets första framställning till honom i den spanska tronföljdsfrågan med orden : Preussiska regeringen var fullkomligt okunnig om denna sak, som alldeles icke angick henne. Efter ett sådant svar var det naturligtvis alldeles nödvändigt att vända sig till konungen sjelf; man hade här intet annat val. Gramont säger vidare, att när derför preussiska regeringeu beklagade, att den i saken först skrifna noten var krigsförklaringen, så var detta en naturlig följd, ty man skref ju ej noter till suveräner. Till svar på Bismarcks förnekande af, att underhandlingar förut egt rum ang. prinsens af Hohenzollern kandidatur i Spanien, meddelar Gramont följande depesch, daterad d. 31 Mars 1869, från Benedetti till Lavalette, Frankrikes dåvarande utrikesminister: Hr Marquis! E. Excellens har i går pr telegraf uppmanat mig att förvissa mig om, huruvida prinsens af Hohenzollern kandidatur till spanska tronen hade en allvarlig karakter. Jag har i morse haft tillfälle att tala med hr Thiele och jag har trott mig kunnat spörja honom, huruvida jag kunde fästa någon vigt vid de rykten, som cirkulerat i denna sak. Jag har ej dolt, att det var af vigt för mig att få noggranna upplysningar, i det jag anmärkte, att en sadan eventualitet alltför mycket intresserade franska regeringen, för att det icke skulle vara min pligt att ögonblickligen göra den uppmärksam på faran, i händelse det funnes skäl att tro, att denna eventualitet kunde förverkligas. Jag sade, att det var min afsigt att meddela er berättelse om vårt samtal. Hr Thiele har gifvit mig den uttryckligaste försäkran om, att han aldrig någonsin haft kunskap om något tecken, som kunde antyda en sådan konjunktur, och att spanska sändebudet i Wien under sitt vistande i Berlin — ej ens antydt något ditåt. Understatssekreteraren har, i det han uttryckte sig så, och utan att jag yttrat något, som kunde drifva honom dertill, trott sig böra gifva sitt hedersord derpå. Enligt hans utsago, hade hr Rances blott samtalat med grefve Bismarck, som måhända önskade att begagna sig af sändebudets genomresa, för att bli upplyst om ställningen i Spanien ech om det sätt, hvarpå den utvecklade sig i afseende på den blifvande suveränen. Detta är innehållet at hr Thieles yttranden, i det han flera gånger återkom till sin första förklaring, att det ej kunde vara frågan om prinsen af Hohenzollern för Spaniens krona. Konung Wilhelm af Preussen har utfärdat följande proklamation: I31l mitt fll! OT dat 1