Göteborgsposten – 3 augusti 1870, sida 1

tillgifsenhet för den fattige kaptenen. Enkan var en gammal qvinna med verldserfarenhet och fullkomligt blind för de fördelar som hennes dotters giftermål med en ruinerad femtioårs man kunde skänka henne. — Huru skall han underhålla dig, det sknlle jag vilja veta? utropade mrs Kepp då flickan stod rodnande framför henne efter att ha omtalat frieriet; då han ej ens kan betala mig sin hyra ordentligt, huru skall han då kunna underhålla dig? — Säg ej så, min mor! utropade flickan ; ni talar som om allt hvad jag brydde mig om vore kläder och föda. Dessutom ämnar ej kapten Paget att förbli fattig alltid. Han sade mig det igår afton då han — — Han sade dig det! utropade den hederliga enkan med oblandadt förakt; har han ej gång på gång sagt mig, att jag skulle få min hyra ordentligt efter den och den veckan, och har jag någonsin fått den ordentligt? Och läåter jag ej honom nu vara qvar af ren barmhertighet — jag, en stackars enka, som snart sjelf torde behöfva anlita barmhertigheten, och hade det ej varit för din jämmer skulle han ha varit ur huaet för tre veckor sedan då doktorn sade, att han var rask nog för att kunna bli flyttad. — Och ni skulle kunnat låta honom dö på gatan moder! Jag trodde er ej vara så hjertlös. Från denna stund rådde missförstånd mellan mrs Kepp och hennes dotter, hvilken dittills varit det tåligaste och lydigaste barn. Fanatikern kan aldrig förlåta den som ej tror på hans gud, och qvinnor som älska så blindt och dåraktigt som Mary Ann Kepp äro lika oförsonliga som ,