Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 3

att ha genomgått den berömda krigsskolan i S:t Cyi blef han 1832 utnämnd till löjtnant och 1835 sänd till Oran i Algier, der Abd-el-Kader då för tider höll fransmännen stången med en mäktig, väl rustad här. Canrobert utmärkte sig nu i en mängd drabbningar och lade i slaget vid Sidi-Jakul i dagen en så lysande militärisk talanz. att han 1837 steg till kapten. Vid stormningen at Konstantineh visade Canrobert ett sällsynt personligt mod vid bestigandet af brecherna och då han tillfrisknat efter ett skottsår i benet, blef han till belöning dekorerad med hederslegionens kors och sänd till Frankrike med det uppdraget att förmå de cabreraska band, som flyktat in på fransk grund till att gå in i främlingslegionen. Åren 1839—41 vistades han i Frankrike, men vände derpå åter tillbaka till de oupphörliga striderna i Afrika, hvari han alltid utmärkte sig för sitt mod och sin tapperhet. 1847 blef han öfverste och kort derefter chef för ett zouav-regemente. Det lyckades honom under en marsch med detta att genom ett dristigt vågstycke kasta in en förstärkning i Boa-Saha, som blokerades och derefter att framkomma till Zaatcha, vid hvars belägring han förde en af stormkolonnerna. Af 4 officerare och 16 soldater, som följde honom i breschen, föllo 16 dels sårade dels döda vid hans sida, men sjelf kom han oskadad derifrån och blef tör denna hjeltedat utnämnd till öfverste och kommendör af hederslegionen. År 1850 återvände han till Frankrike som general, blef senare adjutant hos kejsaren, hos hvilken han stod i stor ynnest och blef vid orientaliska krigets utbrott chef för en af de franska divisioner, som han förde vid Alma, ända tills marskalk S:t Arnauds sjukdom nödgade denne till att nedlägga befälet, hvarefter Canrobert blef franska armeszs generalissimus fr. d. 26 Sept. 1854 till d. 19 Maj 1855, då han på grund af oenighet med lord Raglan trädde tillbaka för Pellissier. Efter egen önskan återtog han befälet öfver sin gamla division, oaktadt kejsaren erbjöd honom ett större kommando öfver en armåekår. D. 26 Juli återkallades Canrobert till Frankrike samt skickades samma år på hösten i en diplomatisk mission till Sverige. I italienska kriget kommenderade han, numera utnämnd till marskalk af Frankrike, en af Alp-armekårerna samt utmärkte sig såväl vid Magenta som vid Solferino genom ett stort personligt mod och en hög grad af själsnärvaro i farans stund. Det är intet tvifvel om, att Canrobert äfven i den nu förestående striden mellan verldens största och bäst utrustade härar, skall visa sig värdig sin forntid. VI. Trochu. (Stabschef för armekåren vid Östersjön.) Louis Trochu åtnjuter ett europeiskt rykte som strategiker och har dessutom i ej mindre än 18 fälttåg visat sig som en tapper krigare. Han tjenstorde under Bugeaud i Algier, som adjutant hos t Arnaud på Krim och deltog som divisionsgeneral med utmärkelse i det italienska fälttåget. I slutet af 1867 fick Trochu, som redan förut förvärtvat sig anseende för att vara en af franska armens första. om ej dess förste strategiker, i uppdrag att utarbeta en plan för armens organisation och utgaf då broschyren Larmee frangaise en 1867, som har upplefvat otaliga upplagor och blifvit öfversatt på de flesta europeiska språk, bland andra äfven i två särskilda öfversättningar på svenska. Hvilken roll. som är förbehållen Trochu i det förestående fälttaset, är ännu icke afgjorut, men det torde kunna anses för gifvet, att hans råd icke varit utan inflytande på den under kejsare Napoleons ledning utarbeade planen för krigets förande och den franska armån sätter honom som strategiker lika högt som den preussiska sätter general Moltke. — . A