Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 2

var den förste verklige gentleman hon kommit i beröring med. Mrs Kepp hade ofta hyrt ut sina rum åt andra, som kallade sig gentlemen, men o himmel hvilken skilnad! Det var, tyckte hon, som mellan en oäkta sten och en diamant! Horatio Pagets hvita händer, hans patriciskt böjda näsa, det graciösa i hans sätt, den förnäma brytningen i hans tal — allt detta hade gjort ett outplånligt intryck på Mary Anns lilla hjerta. Att en sådan man skulle kunna bli förgäten och öfvergifven — fattig och vänlös syntes hårdt för den okonstlade flickan, och när han lades ner på sjuksängen slösade hon alla ett deltagande hjertas skatter på den rninerade geutlemannen. Hon hade ej en tanke på belöning; hon visste att hennes mors hyresgäst var ytterst fattig och att hans betalningar blifvit alltmer och mer oregelbundna vecka efter vecka, månad etter mänad. Hon hade ej medvetande om djupet af den känsla som gjorde henne till en så öm sköterska; ty hennes lif var ett mödosamt lif, och hon hade hvarken tid eller böjelse till några sjukliga funderingar öfver sina känslor. Hon protesterade ifrigt mot kaptenens klagan öfver hans framskridna ålder. — Åh! man kan säl ej säga sig vara gammal vid femtio års ålder, sade hon. Ni ha mänga, mänga år för er, om Gud vill, och goda vänner skola ännu komma till er hjelp, derpå tviflar jag ej. Kapten Paget skakade på hufvudet. — Nej, min flicka, sade han, jag skall blott ha en