Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 2

enda vän att lita på, om jag någonsin kommer ur detta hus, och denue vän är jag sjelf. Jag har förslösat den förmögenhet min far lemnade mig, jag har förelösat hvad 8 min tjenst inbragte mig, och jag har skiljt mig från hvarenda dyrbarhet som jag egt — jag är med ett ord alldeles utblottsd, Mary Ann. Men andra män ha förstört hvartenda sexpencestycke som de egt ech lyckats utt lefva angenämt uog under ett halft sekel efteråt; jag vågar påstå att jag kan göra som de ha gjort. Jag har varit ett lam hittills, hädanefter har jag ingenting annat att göra än förena mig med gamarne. Mary Ann stirrade undrande på sin mors hyresgäst. Hon hade ej begrepp om att han sagt någonting tadelvärdt; hon var för okunnig och för oskyldig för att kunna följa hans tankegång. — Oh. tala ej så der vildt, bad hon. Det gör mig så olycklig att höra er yttra er på det der sättet. — Och hur kan något som jag säger göra er olycklig, Mary Ann? fragade hyresgästen allvarligt. Det var något i hans ton som gjorde hennes bleka ansigte karmosintärgadt, och hon lutade sig djupt ner öfver sitt handarbete för att dölja sin pinsamma rodnad. Hon förstod ej att kaptenens ton förebådade ett allvarsamt frieri; hon förstod ej att den stora vändpunkten i hennes lif var nära. Horatio Paget hade beslutat göra en uppoffring. Doktorn hade sagt honom att han hade denna flicka att tacka för sitt lif, och han skulle ej ha varit man om han ej