Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 1

hans stol; sedan hon derefter gått en stund omkring i rummet och flyttat sig från det ena tönstret till det andra samt skådat ut på den stora, fyrkantiga, solbelysta gården, der elegant klädda pirsoner suto vid små bord, ätande glasser och drickande lemonad, gick hon ut i ett annat rum der några barn dansade vid tonerna från en violin. Hon satte sig ned på an sammetsklädd bänk och betraktade under nägra minuter barnens öfningar, reste sig derefter och gick will ett annat öppet fönster, hvarifrån man äfven hade utsigt åt gården. — Huru elegant alla äro klädda! tänkte hon och huru fattig och eländig känner man ej sig ibland dem! Och dock om jag skulle bedja pappa gifva mig ett par napoleondorer af de penningar han vunnit idag, skulle han endast betrakta mig från hufvud till fot och säga mig att jag har en klädning, en kappa och en hatt samt fråga mig hvad jag väl kan önska mer? Och dock här ser jag flickor hvilkas fäder äro så omma mot dem och så stolta öfver dem — fula flickor utstyrda i siden och musslin och band som ha kostat en liten förmögenhet — obehagliga flickor som se på mig som om jag vore något vildt djur. Salongerna i Foretdechne voro rikt besatta med speglar, och medan Diana P:get vandrade omkring der kunde hon se sin egen bild återspeglas flera gånger om. Det var först på senare tiden hon hade upptäckt, att hon kunde ha något anspråk på skönhet, ty hennes far, som ej kunde eller ej ville gifva henne en vårdad uppfostran och passande kläder, antog en mycket hög moralisk ton i sina faderliga lärdomar och hade redan tidigt af fruktan att hon