Göteborgsposten – 1 augusti 1870, sida 2

med militäriskt utscende satt, en gammal man hvars vackra ansigte var vanstäldt af de svår nattvak och oordentliga vavor auntagas lemna efter sig. Flickan höll ett kort i ena handen och en knappnål i den andra och var sysselsatt med någon mystisk process hvarigenom hon höll räkning på engelsmannens spel. Hon var mycket ung och hade ett fint bildadt ansigte, som egde en viss likhet med den mans, hvars spel hon gaf akt på Men då hans ögon voro hårda, kalla och grå, hade hennes den mörka färgnyans, hvari det tyckes fionas ett så hemlighetsfullt djup. Liksom hon var den vackraste, var hon den sämst klädda af qvinnorna i rummet. Hennes sidenmantilj hade öfvergått från svart till bruut; den halmhatt hon hade på hufvudet var solbränd, banden på densamma voro urblekta. De eleganta parisarne och Brisselborna betraktade med någon förvåning engelsmannen och hans vackra dotter — man har ej rätt att finna illa klädda unga damer i guldsalongen — wen det var henner egna landsmaninnor som gåfvo den unga flickan de kallaste blickarne. För tillfället hade dock dessa pilar som afskötos från qvinnliga ögon föga makt att såra sitt föremål. Det var nämligen mycket sällan fllickan blickade upp från sitt kort, och då hon gjorde det riktades hennes blickar alltid åt ett och samma håll — de stora glasdörrarne åt yttre salongen. Personer kommo och gingo, dörrarne öppnades och tillslötos så tyst dörrar kunna öppnas och tillslutas, och för hvarje gång den unga fickan höjde sina ögon förmörkades hennes ansigte af en skugga af gäckad förhoppning. Hon gaf omsorgsfullt akt på sin fars