Göteborgsposten – 1 augusti 1870, sida 1

Det hölls nu dubbel vakt i sjukrummet, ty Nancy Woolper lemnade det sällan och tillslöt sällan sina ögon. Det var en sorglig tid i dentistens hem, och Tom Halliday bad sin vän mer än en gång förlåta det besvär han förorsakade honom. Om han kännt till detaljerna af nyare tidens historia, skulle han ha citerat Carl Stuart och bedt om ursäkt för att han var döende så länge. Men det kom en stråle af hopp. Sjuklingen tycktes afgjordt bättre och Georgy var färdig att höja upp mr Burkham till skyarne såsom den skickligaste bland läkare. Molnet som i början fördystrat mr Burkhams panna skingrades och han uttalade sig mycket förhoppningsfullt om den sjuke. Olyckligtvis fortfor ej förbättringen länge. Den unge läkaren kom en morgon och blef allvarsamt orolig öfver sin patients utseende. Han nämnde det för Philip Sheldon, men denne herre tog saken lätt. Under diskussionen mellan de båda männen var det tydligen den oexaminerade läkaren som gjorde sin mening gällande för den examinerade. Mr Burkham lyssnade vördnadsfullt, men då han gick var han endast till hälften öfvertygad. Han aflägsnade sig långsamt från huset, men då han vikit in på en annan gata stannade han. — Hvad bör jag göra? frågade han sig sjelf. Hvad mått och steg bör jag vidtaga? Om jag har rätt, skulle jag vara en usling om jag läte saken ha sin gång. Om jag har orätt skulle hela min framtid vara förstörd ifall jag blandade mig i saken. Han hade slutat sin morgonrund, men gick ej direkte