Göteborgsposten – 27 juli 1870, sida 2

Den askall komma att bestå af en ansenlig styrka linietrupper, förutom 10,000 man marininfanteri under befäl af divisionsgeneral Wassoigne med öfverste Trentinan som stabschef. Generalerna Reboul och Palliöres skola kommendera hvar sin brigad under divisionsgeneralens ledning. Bland de i Cherbourg inskeppade trupperna nämnes äfven ett husarregemente?. Amiral Moulae har fått befallning att bevaka de franska kusterna. Hans operationsbasis är Dunkerque. Medan vapnen hvässas och den storartade kombinationen ordnas, som synes utgöra Frankrikes plan, neml. ett samtidigt angrepp från flera håll: i Slesvig, Hannovers kust, Rhenpreussen, Rhenbaiern och Baden, spinner diplomatien sina vanliga ränker. Lögn och förvrängningar kastas fram, för att förvilla den allmänna meningen. Ett telegram anförde sålunda i går, att Times omtalat ett förslag till traktat mellan Frankrike och Preussen, hvilket gjorts vid tiden för grälet om Luxembourg at kejsar Napoleon. Det skulle gå ut derpå, att Napoleon skulle erkänna de landvinningar, som Preussen gjort år 1866, hvaremot Preussen skulle förhjelpa Frankrike till att köpa Luxembourg. Napoleon skulle vidare erkänna Tysklands sammanslutning med undantag af Österrikes tyska provinser, om Preussen ville ingå en offoch defensiv allians med Frankrike, för den händelse att detta skulle vilja besätta Belgien. Detta förslag skulle konung Wilhelm ha förkastat. — Det är tydligt, att Times fått denna vigtiga notis från preussisk sida, för att göra förhållandet mellan England och Frankrike spändt. England är en garant för Belgiens integritet, och skulle såsom sin fiende betrakta den, som vågade röra vid denna älsklingsstat. Fastän endast Times haft att förtälja härom, blef saken dock genast i förgår föremål för interpellation i Underhuset, der Gladstone svarade, att såväl Frankrike som Preussen nog skulle opåminta lemna upplysningar härom. Det kan vara en möjlighet, att förslaget till grundtanken är riktigt. Kejsar Napoleon har gerna velat undvika den vidt utseende kamp, till hvilken han nu småniogom tvingats, och det är tänkbart, att han, för att undvika ett så förödande krig, velat träffa en uppgörelse med Preussen, för att ernå någon ersättning i område eller starka platser, hvilken kunde motväga Preussens makttillökning, och att han ansett det strategiskt vigtiga Luxembourg motväga Preussens landvinningar i Nordtyskland, under det att Preussens förenande af Nordoch Sydtyskland skulle erfordra hela Belgiens införlifning med Frankrike, naturligtvis efter det betolkningen sjelf genom omröstning uttalat sig. Vi ha dock egentligen svårt att tänka oss, att Napoleon skulle öppet framkommit med en sådan plan. Det skall derför bli af intresse att erfara, hvad man skall komma att rörande saken yttra från fransk sida; ty det är ju egentligen mot Frankrike, som beskyllningen riktats. Antagligen är det hela en af dessa vanliga konster, afsedda att förvrida synen på solk:, i hvilka man är så skicklig i Berlin. Hr v. Bismarck bar till det nordtyska förbundets representanter vid tyska och andra hof utfärdat tvenne cirkulärskritvelser, hvilka äro ganska karakteristiska. I den ena, som är daterad d. 18 Juli, heter det, att det redan för en vecka sedan var otvifvelaktigt, att kejsar Napoleon hänsynslöst beslutat bringa Preussen i en ställning, der det endast hade valet mellan kriget och en förödmjukelse, som ingen nations hederskänsla kunde bära. Om Preussen ännu kunde tvifla härpå, så måste detta tvifvel vid dess sändebuds berättelse om den underhandling, som han efter sin återkomst från Ems hade fört med hertigen af Gramont och Ollivier, och hvari den förre betecknade prinsens at Hohenzollern afsägelse som en underordnad sak, och båda mimstrarne uttalade den fordran, att konungen af Preussen skulle tillskrifva kejsar Napoleon ett urskuldande bref, hvars offentliggörande kunde lugna den allmänna stämningen i Frankrike (från fransk sida säges det, att man blott fordrade en förbindelse af konungen att för framtiden ej tillåta den i fråga varande kandidaturen). Den kejserl. regeringen tycktes frukta, att kriget det oaktadt skulle slippa henne ur händerna, hvarför det blef nödvändigt för de franska mivistrarne, för att rättfärdiga sig inför det i allmänhet fredligt sinnade franska folket, att genom uppfinnande af händelser, hvilkas osanning var dem enligt aktstycken bekant, inbilla representantförsamlingarne och genom dem hela franska folket, att det förnärmats af Preussen, samt sålunda sätta lidelserna i rörelse. Etter det förbundskansleren dernäst frambållit, att ingen depesch eller note finnes, hvari preussiska regeringen vägrat mottaga preussiska sändebudet (det var dock konungen af