Göteborgsposten – 27 juli 1870, sida 1

— Lom tyckes vara illa deran, sade han till sin bror; är det något farligt? — Nej; ingen allvarsam fara är för handen. Han är något svag, det är alltsammans. — Något svag! upprepade George Sheldon. Han tyckes så svag, att han ej kan bli svagare utan att upphöra att lefva. Jag skulle tillkalla någon läkare om jag vore som du. Dentisten höjde på axlarne. — Om du kände så väl till doktorer som jag gör, skulle du ej ha så brådtom att lemna en vän i en sådans händer, sade han likgiltigt. Oroa dig ej ötver Tom. Han mår rätt bra. Han har vart allittör ötverflodig i mat och dryck under de sista tio åren, och denna feber skall göra honom bättre, sedan han gått igenom den. — Skall den? sade George i tvitvelaktigt ton. Derefter följde en paus, hvarunder de båda bröderna råkade förstulet se på hvarandra och deras blickar mötas. — Jag törstär ej om han varit öfverflödig i mat eller dryck, sade George hastigt; men något är det som skadat Tom Halliday, det är mycket tydligt. På aftonen samma dag som mrs Halliday och dentisten öfverlagt om lämpligheten att tillkalla en främmande doktor kom George Sheldon ånyo på besök till sin sjuke vän. Han kunde lättare se förändringarne hos den sjuke än medlemmarne af dentistens hushåll, hvilka sågo honom dagligen och stundligen, och han märkte genast att hans tillstånd betydligt försämrats denna dag.