Göteborgsposten – 26 juli 1870, sida 2

don, sade hon en dag i en ton som röjde stor förlägenhet. Hon var rädd att stöta sin värd genom att synas hysa något tvifvel på hans skicklighet. — Ni kan lätt inse min oro, fortfor hon. Ni är — är så upptagen af ert yrke som dentist — och naturligtvis har jag förtroende till er talang — men tror ni ej att en doktor med mera erfarenhet i sådana här febersjukdomar skulle bastigare göra Tom frisk? Han har varit sjuk så länge nu och synes verkligen ej bli bättre. Philip Sheldon höjde på axlarne. — Som ni behagar, min bästa mrs Halliday, sade han bekymmerslöst; jag önskar ej tvinga mina tjenster på er. Det är helt och hållet af vänskap, förstår ni väl, och jag vill ej ha sex pence i läkarearvode för det jag vårdar min stackars vän. Kalla hit en annan doktor för all del, om ni tror det vara nyttigt; men i så fall måste jag naturligtvis alldeles draga mig undan. Den man ni vänder er till torde vara skicklig, men det kan också hända att han är okunnig och oskicklig. Det beror helt och hållet på slumpen, då man ej känner personen, och jag kan verkligen ej ge er något råd i detta afseende, ty jag känner ingen af läkarne i London. Georgy såg orolig ut. Detta var en ny sida af saken. Hon hade föreställt sig att alla praktiserande läkare voro skickliga och endast tviflst på mr Sheldons skicklighet derföre att han ej var praktiserande läkare. Om hon nu skulle undandraga sin man en skicklig mans behandling för att lemna honom i händerna på en okunnig läkare,