Göteborgsposten – 26 juli 1870, sida 2

att han skulle vara frisk som en nötkärna till följande dagen. Då skuile således hans nattliga utflykter börja och hon skulle plågas af de der fantasierna om upplysta salonger och vackra barhalsade qvinnor, med hvilka hennes man svängde om i hvirflande dansar. Men det syntes som om mrs Halliday under en längre tid skulle bli besparad dessa qval. Toms onda räckte längre än han väntat och öfvergick till en smygfober — som mr Sheldoy kallade den. Det var ej ringaste anledning till oro. Patienten och hans hustru hyste obetingadt förtroende till den vänlige doktorn, som försäkrade dem bada att Toms onda var af helt vanligt slag; litet mattighet, visserligen men utan ringaste fara. Han mäås e upprepa denna försäkran mycket ofta för Georgy, hvars känslor af harm efterträdts af den yttersta ömhet nu då Tom var sjuk och ur stånd att njuta af sina glada sällskapsbröders samqväm. Mr Hallidays onda blef högst tröttsamt. Det var ett sådant der obestämdt lidande, som håller patienten sjelf, patientens vänner och omgifning i ständig ovisshet. Ena dagen är det litet sämre, den andra litet bättre; ena stunden litet mera styrka, andra större svaghet än någonsin förut. Patienten aftynade omärkligt för hvarje dag, och det var först då han varit sjuk i tre veckor och ej mer var i stånd att lemna sängen som den öfvertygelsen väcktes hos Georgy, att denna sjukdom, som hittills ansetts så obetydlig, måste vara af mycket allvarsam beskaffenhet. — Jag tror att om — om ni ej har något deremot, skulle jag gerna vilja rådfråga en annan läkare; mr Shel