; Replik. Vi begagna ej gerna hårda ord och blifva ej heller lätt harmsne. H. T. N:o 167, 1870. Göteborgs-Postens kromkör tog sig i Lördags friheten att högt uttala en mening, som för hvarje ny politisk utgjutelse i H.-T, gjort sig allt mer och mer gällande inom detta samhälle: att det språk, som nämnde tidnings Red. fört och, antagligen ända tills vängningensstora ögonblick inträffar, fortfarande ämnar föra, inneburit ett öfversitteri och ett sjelftaget förmynderskap öfver olika tänkandes politiska äsigter, som varit lindrigast sagdt, olidligt En dylik, oppet uttalad äsigt, delad af en större allmanhet — det märkes granneligen af vissa sorgbundna vinkar om -ensamståender, vissa melankofhska moll-ackorder till texten: allmänna meningen står ej i denna stund på vår sida-, att vederbörande känna i luften att så är ett dylikt välberättigadt: la decence, messieurs! kunde naturligtvis icke falla de stränge herrarne i smaken och så skulle ferlan fram i Lördagstidningens ledare.Vi inläta oss icke gerna uti tidningspolemik rörande denna stora välfärdsangelägenhet, emedan en sådan så lätt släpper hufvudämnet ur sigte. Ja sannerligen, visst folk kommer den rent af att tappa hufvudet. Eller huru skall man eljest kunna förklara uttryck sådana som dessa, i en tidning, den der städse velat stå främst bland, ja, helst ett godt stycke framom Sveriges örrige publicistiska organer, vare sig att det gäller freden i Europa, omorganiserandet af svenska armen eller borträsonerandet af några hundrade riksdaler från en 80-årig hedersmans pensionsförmaner, uttryck sådane som: Mot detta oförsynta påstående hafva blott vi att ställa en sak (7) — föraktet,en utgjutelse som ejkan lemnas onäpst(1), Lillviljak, narrkåpa, läghet, oförsyntheten och lögnaktigheten, roblygheten går för längt, afsigtliga misstag.Det är ju ett rätt vackert glossarium H.-T. eger till sin disposition, då det gäller att förinta en olika tänkande. Och detta blott i ett enda nummer! Så charmant väl dylika uttryck passa tillsammans med ledarenssalvelsefulla slutord: -Men är det då icke möjligt, att den vigtiga sak, som här föreligger skall kunna lugnt (!) och värdigt (!) betraktas från olika sidor, utan att leda till inbördes förkättring mellan dem, som föra diskussionen? Af det ofvan