Göteborgsposten – 25 juli 1870, sida 2

y 411 101, GL vIia MUIIMdCLTATTLCLIEU om det sransk-preussiska krigets utbrott de otvifvelaktigaste vittnesbörd om sympati för Frankrike visade sig inom kongressen. Times korresp. derstädes yttrar detsamma. Franska trupperna lemna Rom! Den alltid väl underrättade korresp. i Rom till Augaburger Allgemeine Zeitung berättar, att det franska sändebudet derstädes, hr de Banneville, öfverlemnat till kardinal Antonelli en note från sin regering angående de franska trupperna i Civita Vecchia. I denna note säger franska regeringen, att Italien och andra makter ifrigt begärt slut på den franska occupationen at kyrkostaten, och att hertig de Gramont, innan han ville afgifva ett bestämdt svar på denna begäran, ansåg det nödigt att först rådfråga den hel. stolen i saken, såsom varande den mest intresserade parten. Han uppmanade derför kardinal Autonelli att öppet säga, huruvida det fans något skäl för att behöfva frukta angrepp på det påfliga områdets integritet, i händelse franska trupperna återkallades, på det Frankrike måtte kunna sorgfälligt skärskåda ställningen och ordna sin politik i sväfvande frågor i öfverensstämmelse härmed. Kardinal Antonelli svarade, att fullständigt lugn nu råder inom alla delar af Kyrkostaten och att den påfliga regeringen eger en styrka till sitt förfogan:e, hvilken är mer än tillräcklig både till att förhindra ett störande af det allmänna lugnet inom landet och att tillbakavisa alla garibaldiska eller mazzinistiska invasioner utifrån. Kardinalen slöt med den anmärkningen, att, ehuru — om det päfliga området angreps antingen af regelbundna trupper eller frivilliga, omedelbart eller medelbart understödda af italienska regeridgen — de lättt kunde skötas af den påfliga milisen, ett sådant fälttåg likväl skulle kunna störs det allmänna lugnet och derigenom sätta föremålet för den transka occupatienen i fara. Kardinalen hoppades, att någon sådan händelse icka skulle inträffa, äfven om Frankrike återkallade sina trupper, och att man ej behöfde frukta någon allvarsam fara för de påfliga staternas lugn och den heliga stolens säkerhet. Man väntade, att kejsar Napoleon skulle före sin afresa till armåen underteckna ordern om de franska truppernas återkallande från Civita Vecchia. Senare Post. Enligt ett af dagens telegrammer, skulle kejsar Napoleon blifvit opasslig, så att han icke kunnat, säsom ämnadt var, följa det kejserliga gardet, som den dagen begaf sig till gränsen. Vi hoppas, att det blott var ett af de lätt öfvergående anfall, som ofta hemsöka honom. Aonu i Fredags middag var emellertid kejsaren frisk, ty då lagstiftande församlingen aislutat sin session, begaf den sig till kejsaren i St Cloud, för att taga afsked af honom, hvilket äfven högtidligen skedde (se ofvan de mellan Schneider och kejsaren vexlade talen). Ännu samma dag utfärdade äfven Napoleon sin proklamation till franska folket, i hvilken han sade sig sjelf ställa sig i spetsen för armåen, medtagande sonen, som skulle lära sig att dela faror med sosterlandets stridsmän. Dä Preussen icke ville lyssna till Frankrikes sordran i afseende på Spaniens angelägenheter, begärde landet krig, ehuru icke emot Tyskland, hvars olika folk skola få fritt afgöra öfver nitt öde Sädana förhållanden måste skapas, att de gifva Frankrike säkerhet och garantera framtida fred på en varaktig grundval. Nu som alltid har således Frankrikes lara stora ideer i sin duk. Under Preussens valdesdagar har folkens sjelfbestämningsrätt rampats under fötterna. De ha bänsynslösts stoppats under den berlinska pickelbu van, och stå någon af deras representanter vågat göra en invänning, har han blifvit hånad och nedystad. Om de franska truppkolonnerna icke ännu satt sig i rörelse, skola de oförtöfvadt göra det; ty anförarne för de olika armåkårerna hade, etter det fälttågsplanen uppgjorts i St Cloud, redan i Thorsdags anländt till gränsen, medan det franska högqvarteret var förlagdt till Nancy. Fransmännen skulle i Fredags stå 300,000 man starka vid gränsen. Och enl. en korresp. trän Rhengränsen skulle de vara uppställda i 3 hufvudkärer, af hvilka den nordligaste intagit sin ställning mellan Longwy och Thionville (midtemot Luxembourg och Rhenpreussen); den mellersta, som tillika bildar angreppsarinens hufvudstyrka, mellan Saarbriäck, Saarguemienes och Hagenau med sästningarne Metz och Nancy i ryggen, skall stå under kejsarens omedelbara ledning och skulle genom Rhenbaiern bryta in i Mellantyskland; den tredje och sydligaste kåren skulle ha intagit sin ställning mellan Colmar och Mulhouse midtemot det sydliga Baden. På grund af den hemlighetsfullhet man i Frankrike iakttager rörande trupprörelserna, kunna vi ej konstatera denna uppgift, som dock motsvarar vårt första antagande. De tyska härmassorna återigen skulle, enl. franska berättelser, vara så uppställda, att en sydarme under kronprinsen af Preussen var under tramryckande mot Rhenbaiern, att en hufvudkär om c:a 120,000 man var sam