der få armeen på fältfot; men förrän 1 slutet af nästa vecka kan den ej väntas att stå någorlunda färdig. Man synes å ömse sidor vilja gå försigtigt till väga, och man kingaltar ingalunda hvarandras styrka, utan samlar sina krafter, för att slå hårda slag. Först i slutet af nästa vecka skall en fransk flotta med landstigningstruppar kunna vara i Östersjön, der antagligen Hamburg, Libeck, Königsberg etc. skola blokeras. Enligt ett af våra gårdagstelegram, hade man i Unsdags sett trenne franska krigsskepp från ön Ber kum, som ligger på Nederländska kusten midtför den vik, i hvilken Emserfloden utfaller. Allmänhetens tålamod kommer således att ännu några dagar sättas på hårdt prof. Danska Dagbladet har redan sändt en korresp. till Paris, hvilken skrifver deritrån sistl. Söndag kl. 3 e. m. bl. a. detta: Det är en egendomlig anblick, den resande har, då han under dessa dagar närmar sig Paris. Vanligtvis är ingen så främmande för, hvad som törsiggår i ett land, som den hvilken reser genom sjelfva landet. Under närvarande förhållanden är det annorlunda; äfven om man far med slutna ögon, är det omöjligt att icke bli varse, att något allvarligt törsiggår i de trakter, man så hastigt far igenom. På alla bangårdar och stationer råder den lifligaste rörelse och det ifrigaste frågande bland de på perronen samlade skarorna efter nyheter — från Paris hos de tåg, som komma vesterifrån, från gränserna hos de tåg, som komma ifrån öster. Inkallade soldater och officerare, alla i den bästa stämning, stöta till, för hvarje gång tågen stanna, för att tolja med och uppnå sina olika bestämmelsesrter. I hvar och en at de tätt fyllda kupeerna kan man vara säker om att träffa på en eller flera militärer, hvilka alla med ifver och lust diskutera dagens stora händelser och framtidens spörjsmål, isynnerhet, huru länge det kan dröja, innan man på allvar kan få tag i hvarandra, om dertill fordras fyra eller fjorton dagar. Far man från Tyskland eller Schweiz mot vester, så rasslar i hvarje ögonblick ett tåg förbi, och sticker man ut hufvudet, för att betrakta det, möter man ej den vanliga synen af fredliga passagerare, affärsmän och lustresande familjer, utan soldatansigten som fylla rutorna, eller långa rader af tunga packvag nar, fyllda med materiel af alla slag, bvilka dragas förbi af lokomotivet. Och i sjelfva Paris — hvilken rörelse! Den lifliga entusiasm, med hvilken så godt som alla tidningar uttala sig om kriget och hvilken man i tyska korrespondenser natur: ligtvis skildrat som beställd, är endast en fullkomligt trogen bild af, hvad alla här tänka och känna. Det är ej något blindt, dåraktigt öfvermod, som utgör den törherrskande känslan — fransmännen ha förr icke varit så alldeles fria trån denna känsla gentemot sin fiende — tvärton det nämnes af törnuftigt kritiserande fransmän såsom ett särdeles glädjande tecken, att både befolkningen och armåen till fullo erkänna, att det icke är någon barnlek, man går till, och att Preussen är en farlig motståndare, som kräfver spännandet af hvarje muskel. Man medger, att Frankrike måste anstränga sina krafter till det yttersta, att man möjligen tillochmed kommer att börja med ett nederlag — men lika lugnt som man medger detta, lika viss känner man sig om den slutliga segern. Preussarnes imponerande styrka åvägabringas genom att kalla hela folket under vapen, genom att taga alla armar från arbetet; det måste göra krampaktiga ansträngningar, då det uppkallar sin stora här till ett krig, det tager på en gång bokstafligen nästan alla unga armar från in dust tri, jordbruk och han del, och dess rika sk attkammare är fyld med tunga offer srån en utpressad betolkning. som ej kan tåla större tryckning. I motsacs till Preussen är Frankrike starkt till grunden, om det vill bälla ut, och det vill Frankrike denna gången, derom kan man vara öfvertygad. Hvilken karakter rörelsen har, visar sig at de offer, man skyndar sig att erbjuda, innan något ännu blitvit begärdt. Antalet af dem, bvilka anmält sig som frivilliga, uppgifves i dag vara litet mer än hälften af den danska armeen, och de öppnade nationalsubskriptionerna inbringa stora summor. Truppernas afresa från Paris eger rum under de mest entusiasmerade demonstrationer. Då gardeszouaverna marscherade till bangården, var det nästan omöjligt för denna afnållna kår att bana sig väg; jublande och sjungande skaror trängde sig tillsammans kring soldaterna, de betäcktes med blommor, damer na viftade med näsdukar och hattar, lederna alldeles brötos af vänner och bekanta, och detta storartade tåg af elegant klädda män och qvinnor, arbetare, trasiga gatpojkar och soldaterna i deras pittoreska uniformer utgjorde den vackraste anblick, man kunde tänka sig. På ostbanan är all passageraretrafik afbruten: blott det ena tåget med soldater efter det andra far åstad, alla beledsagade at jublande afskedshelsnvingar från de tusenden, som samlas kring bangården; de andra jernvägslinierna måste älven lemna sin materiel till trupptransport. Man beräknar, att ett tåg kan i medeltal transportera 1000 man, och man expedierar med lätthet ett tåg i hvarje halftimme. I hög grad intressant är att se det sätt, hvarpå hannoveranarne i Paris mottagit underrättelsen om kriget; deras stämning är densamma som den lilla danska koloniens. I går afton företogo hannoveranarre en mycket