Göteborgsposten – 23 juli 1870, sida 1

— — —ä— — —— ytterligare förgå, innan tyskar och fransmän salutera hvarandra på Rhens stränder, men med mördande, blodbestänkta vapen. Måhända blir detta signalen till ett krig, större till sin omfattning, förfärligare till sina resultater än något af dem, den nuvarande generationen upplefvat. Måhända skall det endast komma att föras mellan de båda stormakter, som nu råkat i delo med hvarandra, desto bättre för de öfriga, de må nu vara stora eller små. Ty åsigten att krig är ett nödvändigt ondt är i våra dagar en antiqverad, för onaturlig ansedd åsigt, det är ett ondt, ett djupt beklagligt, men ej ett nödvändigt ondt. Det bör för alltid vara utstruket från furstars, ministrars och yfverborna junkrars förlustelseprogram och bör numera endast komma upp på repertoiren, då nationalitetsprincipen, d. å. folkens inbördes förhållanden komma i rubbning. Men vi vilja ej politisera. Det finnes nog tillräckligt många i dessa dagar som drifva den handteringen, både ordinarie och extra ordinarie, alltför många till och med. Men polemisera vilja vi en smula på vår egen behagliga melodi. Vi vilja nemligen, äfven vi, i vår ringa mån opponera oss mot det sätt, den ton, som Iandelstidungens Red. anslagit ej allenast mot sina kolleger inom pressen utan mot hvar och en, som djerfves vara af annan åsigt än den, i sina egna ögon, ofelbaraste af alla. ofelbara, den ende inom hela den svenska. pressen, hvars axlar ogeneradt och värdigt. kunna uppbära det oerhörda ansvaret. Att förmana andra till hofsamhet och sjelfva taga munnen full af de bittraste anklagelser, eller, ännu värre, de försätligaste insinuationer (Vide: de ofta återkommande, alltid dunkla, aldrig bestyrkta anspelningarne på den svenska re geringens maskopi med den franska!), att å ena sidan ända till skyarne upphöja den makt, hvars sak man föresatt sig att plädera, men å den andra knappast kunna nämna motpartens namn utan att bifoga ett skymford, att trampa på Danmark, att spotta på allt hvad Frankrike eger äradt och aktadt, att på förband förklara hvarje dess seger som ett nederlag för menskligheten, allt detta finner en organ tillständigt, fullkomligt i sin ordning, en organ som gör anspråk på att föra upplysningens och humanitetens talan och som sjelf alltid ställer sig liksom med upplyftadt pekfinger framför sina kolleger med ett varnande sramfnittradt: Se opp till mej, små gossar! Jag är Allah och V. R. är min profet! Men afgudarnes tid är förbi och vi lefva lyckligtvis i ett samhälle tillräckligt fritt, tillräckligt oberoende att ej vilja underkasta sig den sjelftagna suprematin hos en penna, som när den kommer rätt i farten hvarken skonar lefvande eller döda, hvarken Carl XV eller grossh. Schwan, som talar om väderföjlar, vpinionsvindar och smekande at dagens fördomar med samma lätthet och precist lika -tort berättigande, som den hvilken såg granlet i sin broders öga, men ej bjelken i sitt eget och som slutligen alltid vill ha rätt, äfven om den understundom platt omöjligt kan tä det. Och detta är det som understundom måste väcka ovilja, ej detta att hysa en sjelfständig mening. När man för intrumfandet i andra af denna mening eller kanske snarare i förargelsen öfver att ej se den delad icke skyggar tillbaka för att framkomma med sammanställningar, som ej blott äro enfaldiga utan äfven elaka, då har man, åtminstone för den gången, förverkat den Åaktning, man xanser sig berättigad att röna. Vi afse med detta det utfall som i Thorsdagens II. T. göres mot Göteborgs handelsresande, en kår som, dessbättre, lyckats förskaffa sig vida. större anseende och inflytande än de probenreutrar, hvilka fordom öfversvämmade landet och ännu idag på många ställen derstädes drifva sitt spel. Arma Göteborgska handelsexpediter! Hvarföre stod icke äfven eder vagga i det herrliga Tyskland? Heit säkert skullen I då icke behöft träffas af den nye berserkarasande Tinnerholms svärd. Men — äfven vi voro i Arkadien, äfven vi voro på industriutställningen i Borås och derföre kunna vi också förklara de anförda klagomålen för obefogade och fullkomligt värdiga motstycken till en viss tidnings intressanta notiser om Munksjöpappet på Wilhelmsberg och mathållningen på ÖOrlando. Att under så pass glada dagar som de i Borås möjligen ett och annat ungdomligt sinne råkade i high spirit, det är väl möjligt, men vi tro oss tryggt kunna försäkra, att inga störande uppträden, vare sig mot maskulina eller feminina individer, dervid förekommo. Att Fupptråda med en viss öfverlägsen arrogans i smärre städer torde för öfrigt ej vara alldeles främmande för de publicistiska profryttare, hvilka benämnas flygande korrespondenter! Allt detta Vrörl, alla dessa anspelningar synas för öfrigt ännu, dessbättre, temligen onödiga. Ännu ser det helt fredligt ut i Norden. Vårt furstehus medlemmar äro ute och resa hvar och en på sitt håll, andjagter och kapplöpningar tyckas mera intressera dem än klappjagter och stormlöpningar mot menniskor, och vår utrikesminister vet ingen hvar han håller hus. Lyckligt det land, der man i dessa dagar icke bryr sig om hvar utrikesministern är hemma! Under det att andra makter rusta allt hvad tygena hålla, under det att Frankrike från en enda leverantör reqviGUAi ooo ae