Göteborgsposten – 22 juli 1870, sida 2

med affärer eller nöjen, allt efter som det föll sig. De voro begärliga efter nöjen, gingo på expositioner om dasarne och på teatrarne om aftnarne samt kommo hem till de små sujpberna vid Fitzgcorge street, efter hvilkas slut mr Halliday brukade fördrifva en stund under vånskapligt samtal med sin fordne kamrat och förtärande af en stor qvantitet konjak och vatten. Olyckligtvis för stackars Georgy afbrötos dessa sötebrödsdagar af mellankommande moln och stormar. Den svaga lilla qvinnan var behäftad med den temligen vanliga ukomma som kallas svartsjuka, och Thomas Halliday var en af de män som knap ast kunna fördrifva en stu d med en qvinoa utan alt säga henne artigheter. Som han ej hade uagra intellektuella ressurser hväri han kunde afbryta enformigheten af sitt tomma sysslolösa lif, sökte han gerna nöje i andra mäns sällskap. Han hade sålunda blifvit en ifrig kallartund, ständig deltagare i små kapplöpningar, Jagter o. dyl. samt var alltid fardig att deltaga i alla möjliga förströelser som hans vänner föreslogo honom. Deraf foljde att han ofta var borta från sitt hem och sin lilla vackra, vekhjertade hustru. Och stackars Georgy hade tillräcklig näring för sina svartsjuka farhågor och misstankar; ty hvar allt kunde en man ej vara som var så sällan hemma? Hon hade allrig varit särdeles intagen i sin man, men detta var ej något skäl till att hon ej skulle vara svartsjuk på honom, och hennes svartsjuka gaf sig tillkänna på ett ledsamt, tröttande sätt som var svårare att uthärda än en Clytemnestras hämndfulla vildhet. Det var förgäfves som Thomas Halliday och hans glada kamrater