Göteborgsposten – 19 juli 1870, sida 3

onville. Likasom Frankrike affordrat de eydtyska staterna en snabb neutralitetsförklaring, har det antagligen gjort så ätven med Bel gien, fastän den afbrutna telegrafkorrespondensen ännu håller oss i okunnighet derom, Denna förklar.ng kan Beigien ej vägra att afgifva, om det vill undandraga sig kriget. Antagande, att Belgien lemnat förklaringen, har troligen den andra franska armegen ryckt in i Rhenpreussen, för att, ätven enligt programmet, besätta jemväl denna del af venstra Rhenstranden. Här ha preussarne förutom de starka platserna Saarbräck och Saarlouis, tör att hindra ötvergången öfver Rhen, den vid Coblenz belägna fästningen Ehrenbreitstein och fästningsanläggningarne vid Köln. Rörande Ehrenbreitstein meddelas i Moniteur at en korresp. från Coblenz: ÅIcke den ringaste utomordentliga rörelse spåras i det kolossala fästet, som oeherskar Rhen. Patrullerna cirkulera der med vanlig regelbundennet. Der synes icke en artillerivagn, ej en estafett, — otverallt det fullständigaste lugn i den qväfvande värmen. Endast bland de borgerliga innevånarne råder en viss oro. Alla åtgärder ha blifvit vidtagna, säga de, estersom Preussen ännu icke griper till vapen. Bismarck har förberedt allt, och i rätta ögonblicket skola hans batterier demaskeras. Det är emellertid omöjligt att dölja allt, och från Saarbrick kan man på alla banstationer se stora godståg. I dessa ser man en del vagnar med den betydelsefulla påskriften: 40 man, 6 hästar. Fästet sjelft är bestyckadt och fullt färdigt att mottaga ett angrepp; ingenstädes spåras någon af de förberedelser, som annars bruka ega rum vid utbrottet af ett krig. Det återstår blott att mobilisera manskapet, hvilket är gjordt på några få dagar. 10:de kåren har fått mobiliseringsordres. Vi skola väl snart få erfara, om denna nordarmå är afsedd att söka genom Westfalen tränga upp mot Hannover, hvars befolkning är antipreussiskt stämd, eller om den skall rycka österut, förena sig med östarmeen och marschera på Berlin. Förfärliga blodbad och bataljer skola beteckna de båda armeernas framryckande, ty Preussen skall naturligtvis kasta emot dem sina väldiga härmassor, och med några bataljer kan krigets öde vara afgjordt, om detsamma får bli isoleradt mellan de båda duellanterna, och det finnes intet skäl att antaga det någon makt skall genom en inblandning söka att göra kriget europeiskt. En på väl lösa grunder utspridd uppgitt, att Ryssland ställt sig på Preussens sida och förklarat Frankrike krig, saknar all grund. Den franska flottan är fördelad i trenne eskadrar: den första under befäl af v. amiral Bouöt-Villaumezk skalktill Östersjön; den andra ander amiral Jurien de la Graviere skall sändas eill Atlantiska Hafvet och Nordsjön; den tredje eskadern under amiral Ronciere Le Noury skall operera i Medelhafvet. Derjemte skall befallning ha utfärdats om att låta en flottilj kanonbåtar afgå till Rhen. Båtarne transporteras på jernbanorna och kunna på 15 timmar fullständigt sammansättas och utrustas. De äro jemväl afsedda att bilda pontonbryggor för kavalleri och artilleri. — Af nämnda eskadrar har kanske den första redan i denna stund passerat Skagen på väg till Östersjön; den kan åtminstone väntas i dag eller i morgon. Från Brest meddelas, att den nordliga pansareskadern i fredags afton lemnade dervarande redd. Kl. 4 e. m. gaf amiralen signal till, att man skulle bereda sig till att löpa ut, och redan kl. 8 gick flottan till sjös, styrande vesterut. Rörande preussiska armekårernas ställning känna vi ännu intet, men hoppas at måhända redan af de i morgon ingående tidniagarne erhålla några upplysningar, hvilka vi då skola skynda att meddela. Äfven Sachsen mobiliserar nu. Det är, som bekant skyldigt att ställa sin lilla här till Preussens törfogande, antingen det vill eller icke. Den expose, som Ollivier uppläste d. 15 i lagstiftande kåren och hvilken uppgjorts i ministerrådet dagen förut har denna lydelse: Det sätt, hvarpå ni upptagit förklaringarne at d. 6 Juli, ingaf oss visshet om, att j gilladen vår politik och att vi kunna räkna på Edert understöd. Vi började härpå underhandlingar med de utländska makterna, för att taga deras bemedling i anspråk, på det Preussen måtte erkänna det rättmätiga i våra besvär. Vi ha ingenting begärt af Spanien, hvars ömtålighet vi icke ville reta. Vi ha ej underhandlat med fursten af Hohenzollern, derför att vi ansågo honom skyddad af konungen af Preussen. Vi ha underlåtit att i denna angelägenhet inblanda besvär öfver andra saker. Största delen af de främmande makterna gillar med mer eller mindre värme det berättigade i våra besvär. Den preussiske utrikesministern svarade, att han icke kände till saken och att berlinerkabinettet är fullkomligt främmande för densamma. Vi vände oss härpå till konungen sjelf. Men fastän konungen medgaf, att han befullmäktigat prinsen af Hohenzollern till att emottaga kronan, påstod han likväl, att han förblifvit främmande för underhandlingarne mellan Hohenzollrarne och Spanien, att han handlat som familjechef, men icke såsom suverän; han tillstod dock, att han meddelat saken till grefve v. Bismarck. Vi kunde icke upptaga detta svar såsom tillfredsställande; vi kunde ej fåsta afseende vid denna flna skilnad mellan familjeötverhufvudet och suveränen. Emellertid erhöllo vi af spauska sändebudet underrättelse om, att Hohenzollern afstått från tronen. Under det att vi underhandlade om saken med Preussen, kom pring Leopolds tronafsägelse till oss från ett håll, hvarifrån vi icke väntade den (prinsens far), och densamma öfverlemnadet till oss d. 12 Juli af spanska sändebudet. Vi begärde, att konungen skulle ansluta sig till denna afsägelse, vi begärde, att han skulle förbinda