Göteborgsposten – 19 juli 1870, sida 2

hvita skjortbröst alltiå bibehöllo sin ursprungliga renhet. Undran och misstanka efterträddes af en med afund blandad vördnad. Ingen kunde bestämdt säga om tandläkaren hade stor praktik. Det finnes väl knappast något yrke, i hvilket en arbetsam man ej finner någon uppmuntran. Landtbor med lidande utseende och näsdukar konvulsiviskt knutna framför munnarne hade man sett vildt rusa mot tandläkarens dörr, derefter stanna för ett ögonblick gripna af en plötslig förskräckelse och slutligen svagt rycka i klocksträngen. Man hade hört åkdon närma sig den fatala dörrn — mest på regniga dagar, ty ett ruskigt väder passar bäst för utryckandet af tänder. Man visste att äldre damer och herrar ofta kommit till tandläkarens hus. Hälften af Fitzgeorgeboarne förklarade att mr Sheldon erhållit en rätt nätt praktik och samlade penningar; men den andra hälften var fortfarande utan hopp i detta afseende och hyste den åsigt att tändläkaren hade enskild förmögenhet och tärde på sitt lilla kapital. Det blef under tidens lopp bekant, att mr Sheldon flyttat från sin födelsestad Little Barlingford i Yorkshire, hvarest hans far och farfar varit tandläkare före honom, för att bosätta sig i London. Han hade dragit fördel af en vidsträckt praktik och öfverflyttat sitt husgeråd till hufvudstaden i den förhoppning att hans talang och flit skulle förskaffa honom en framstående plats i sitt yrke. Det blef vidare bekant att han hade en bror som var advokat i Grayes Inn och som ofta besökte honom; att han hade få andra vänner och bekautskaper; att han var ett lysande föredöme i ordentlighet och måttlighet; att han var omkring tretio år gammal, ungkarl och