Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 2

och såg att han lyckades röra henne. Hennes ögon förblefvo dock torra och hade en oroande glans. — För öfrigt, återtog han, tillhör ert lif ej er ensam, ni är mor. — Ack! sade hon, det är för mitt barns skull jag nu måste dö af skam då det frågar mig hvem som är dess far... — Ni skall då visa det en hederlig man och gammal vän till er, hr Plantat, hvilken är färdig att gifva det sitt namn. Den gamle fredsdomerens krafter voro uttömda, men han hade ännu styrka att säga: — Laurence, min älskade flicka, antag, jag besvär er... Dessa enkla orå. uttalade med obeskriflig smärta, rörde djupt den olyckliga unga flickan och bestämde henne för att mottaga anbudet. Hon brast i gråt, hon var räddad. Hr Lecoq skyndade sig att kasta öfver Laurences axlar en sjal som han funnit på en möbel, och i det han trädde den unga flickans arm under hr Plantats yttrade han till den gamle fredsdomaren: — För henne med er; mitt folk har order att låta er passera och Palot skall lemna sin vagn åt er. — Men hvart skola vi begifva oss? — Till Orcival. Hr Courtois är genom ett bref från mig underrättad om att hans dotter lefver och han väntar henne. Skynda, skynda! Sedan polisagenten blifvit ensam och hörde den vagn bortrulla som medförde Laurence och hr Plantat, gick han och ställde sig framför Tråmorela lik.