Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 2

vet? gjorde han en tryckning mot dörren så att den gjorde buller. Laurence trodde att denna dörr skulle öppnas, att polisagenten skulle återkomma, att Hector lefvande skulle falla i polisens händer... — Fege usling! utropade hon i det hon sigtade på honom, skjut eller ... Han tvekade, bullret förnyades, hon gaf eld. Tråmorel nedföll död. Med en hastig rörelse bemäktigade Laurence sig den andra pistolen och redan vände hon den mot sig sjelf, då hr Lecoq med ett språng var vid hennes sida och ryckte vapnet ur hennes händer. — Olyckliga! utropade han, hvad ämnar ni göra? — Dö. Kan jag väl nu lefva? — Ja, ni kan lefva, svarade polisagenten, och hvad mer är, ni bör lefva. — Jag är en förtappad... — Nej, ni är ett stackars barn, som af en usling blifvit fördt på villovägar. Ni är mycket brottslig, säger ni: må vara, lef för att försona hvad ni felat. Stora sorger, sådana som er, ha sin mission här i verlden, uppoffringens och barmhertighetens mission. Lef och det goda ni gör skall fästa er vid lifvet. Ni har gifvit vika för en skurks bedrägliga löften: erinra er, att ni är rik, att det finnes arma flickor, som äro tvungna att sälja sig för en bit bröd. Gå till dessa olyckliga, ryck dem ur deras elände och deras heder skall vara eder. Hr Lecoq gaf akt på Laurence under det han talade