Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 1

— Hvad har händt? — Man vet allt, man vet att ni mördat er hustru. — Det är osannt. Hon höjde på axlarne. — Nåväl! ja, det är sannt, ja, jag gjorde det emedan jag älskade dig så högt. — Verkligen! Är det också af kärlek till mig som ni förgiftat Sauvresy? Han insåg att han var afslöjad, att man lockat honom i en snara, att man i hans frånvaro underrättat Laurence om allt. Han försökte ej längre neka. — Hvad är att göra? utropade han, hvad är att göra? Laurence drog honom till sig och yttrade med fast röst : — Rädda namnet Tråmorel: det finnes vapen här. Han ryggade tillbaka, som om han sett döden i lekamlig gestalt. — Nej, utbrast han, nej, jag tänker fly, dölja mig; jag begifLer mig bort ensam, du kan förena dig med mig senare. — Jag har redan sagt er att det är för sent, polisen har cernerat huset. Och ni vet hvad som väntar er — galererna eller schavotten! — Man kan rädda sig öfver gården. — Den är bevakad, se sjelf! Han sprang till fönstret, såg hr Lecoqs män, och återkom till hälften vansinnig af förskräckelse. — Man kan alltid försöka, sade han: genom att förkläda sig...