Göteborgsposten – 16 juli 1870, sida 1

på det medicinska sältet, må han skatta sig lycklig att lefva i den tid, som är, då synkretsen för sjukdomsprocessernas inre grund alltmer? och mer vidgas, då så mycket som för våra närmaste föregångare varit mörkt och dunkelt, nu för vår blick är ljust och förklaradt. Tretioett år! Och då vi kasta en blick på den framför oss liggande förteckningen på deltagarne i det första skandinaviska naturforskaremötet, möta oss namn, hvilka vi, äfven återfinna på listan öfver dem som deltaga i dessa dagars möte: C. Boeck, P. H. Malmsten, C. V. Ewert, S. H. Gans, O. F. Brink, A. H. Gren, H. J. Ekeberg. Åren ha strött snö i lockarne, men ännu klappa deras hjertan lika varmt och ungdomligt för den vetenskap, som framför alla andra kan kallas menniskorännens! Bland deltagarne finna vi äfven namnen C. J. Malmsten, fll. mag. och G. Wennerberg, stud. Icke drömde väl då den 25rige magistern, den 22:årige studenten, om statsrådstaburetter och landshöfdingedömen! Vi kunna ej neka oss nöjet att som ett lämpligt åpropos för dagen här nedan i sin helhet meddela det tal, hvarmed dåvarande biskopen i Göteborgs stift, sedermera erkebiskop C. F. af Wingård, helsade vetenskahsmännen på den festliga asskedsmiddag, som d. 20 Juli för dem gafs af Göteborgs invånare i Frimurarelogens lokal. Många af de förutsägelser, som med profetisk ingifvelse uttalas i detta vackra tal, som röjer den klassiskt och fint bildade talaren, ba, dessbättre, slagit in och många år skola väl ej förflyta, förrän allt, hvad som deri antydes, blir en herrlig sanning. Hvem vet huru det ser ut om ytterligare tretioett år? Så talade afskedshögtidens ordförande till de vetenskapsmän, som 1839 samlats inom Göteborgs murar, hvilka då ännu icke voro jemnade med jorden: Mine Herrar! Det gifves ett land, frejdadt i Sången och Häfden, hvilket, från de fagra öarne med sina lummiga bokar upp till Nordens yttersta udde, hyser naturens under eller skönheter. Än bära slätterna den gyllene skörden, än kantas stränderna af djupa vikar, der hafvet lägger sig till ro, än resa sig skyhöga fjäll, än fördjupar sig dalen till fruktbarhet. Och jern bor i bergen och kraft i folkens inre. Dess folk bekänner samma gudalära, ostörd af sekters kif. De tala ett tungomål, starkare eller mildare böjniogar af Noränan. De älska på en gång friheten och ordningen. Begifne på forskningen, försäkrar dem det lugna allvaret från hänförelse af dagens kastvindar. Om Vetenskapen från Centraleuropas oro skulle söka sig en fristad, här vore dess helgade asyl. Vetenskapen har redan här sitt hem. Ingen har skådat så mycket under den lyftade Isisslöjan, som Linn6e. Och i våra dagar tirar Skandinavien trebladet Berzelius, Oersted och Hansteen. Förening, äfven om vettets värden, är kraft. Bildningen upphäfver de råmärken, en mörkare tid utstakat; den är meddelsam, den vill utbyte af tankar, den vexelundervisar i Verldsskolan. Menniskovännerna har derföre deltagande följt ynglingarnes tackeltåg öfver Sundets isbrygga och gladt sig åt Skandinavers upptäcktsresor i förbund med Söderns mångfrestande Galler. Men vigtigare är den förening vi nu knutit; af detta frö, om icke hoppet bedrager, blir ett fruktrikt träd i dagar, som komma. Ur Norden, såsom svärdet ur slidan, gick vikinsafärden till all Europa; i dessa dagar hafva vi sett ten vackraste, den frdligaste folkvandring, ett härtåg för vetenskapens segrar. Det, som ernås ötver utståndna svårigheter, eger åt alla sidor ett större pehag. Tvekan, måhända någon fördom, ville hindra, slutligen sjelfva Ran i öppet uppror motsträtvande. Vi tacka alla, som besökt oss, men förnämligast dem, som trotsat hindren.) I hafven sett, M. H. Göth-elfvens Borg. Det är blott i den stilla trefnaden vi Infödingar prisa vårt nem. Men denna stad har ett utomordentligt värde: den är en tanke af den störste Skandinav, en ur Gustaf Adolfs Jofurshufvud fullfärdig sprungen Minerva, icke med lans och sköld, måhända icke med alla vishetens attributer, men med fridens, flitens, gästvänlighetens oliv. Men mot Eder, våre gäster! har tillfället varit njuggare än vår vilja. Det osäkra i de efterlängtades ankomst, ojemnhet i denna, Edra flitiga arbeten och, hvad vi mest beklaga, Eder skyndsamma hemresa, lemna oss i en stor ogulden skuld. Vi kunna endast trösta oss, om I genom Eder återkomst tillåten oss att ådagalägga huru högt vi värdera att hysa Eder i vår omfamning. Men skulle de större anspråken kalla Eder till den Hamn, som håller Sundets nycklar, eller till Birgers stad, eller till den, som ligger, likt äkta perlan i den sköna vikens mussla, eller till Odens Fyrisvall, eller till Saxos Lundagård, vi hafve dock ristat i våra minnestaflor och vi trycka djupti våra hjertan tacksamheten för detta Edert besök. Lefve Föreningen af Skandinaviens Naturkunnige! Bäre der i sjelfva Norden Hesperiska frukter! Efter talet afsjöngs af Åvalda röster på melodien ÅInteger vite ett poem, författadt af dåvarande lektorn i Göteborg, sedermera professorn vid Lunds universitet, mag. J. G. Ek. Poemet bar följande ståtliga ötverskrift: Doctis Hominibus qui ex Dania, Norvegia, Suecia, Scientarum Gratia Gothoburgi, diebus XVII —XX Juli MDCOCCGXXXIX commorabantur Carmen Valedictorium . Så storartade sestligheter kan Göteborg, som kommun betraktad, af lätt insedda och i gårdagens n:r antydda förhållanden, denna gång icke åstadkomma. En enkel kollation å Lorensberg nästk. Måndags afton är allt hvad i detta hänseende står på programmet. In