Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 3

tu med sin fiende, skall man slå honom till marken, icke upphetsa honom. Preussen förla:er oss aldris det sprak, som våra ministrar och våra tidningar fört vid detta tilltälle; det skulle vänta, tills vi betusne oss i en brydsam stäl! , och då nan vidare öfvertalla 0o-s. Nu äro vi beredaus; men skola vi då vara det: Skula vi försumma alla de gunstiga utsigter, som 1. n. finnas? Låtom oss begagna tilljället och icke uppskjuta lösningen af svårigheter, öfver hvilka vi i denna stund med lätthet kunna bli herrar. Hannover har blifvit offer för ett attentat, Danmark har utplundrats, de preussiska statsrötrarne stå med handen i alla de tyska fickorna; latom oss derför icke nu släppa dem, då vi gripit dem på bar gerning och fått tag i kragen på dem. Vi kunna ej lefva med en evig krigsbudget, och vårt materiela välstånd kan icke ständigt undergräfvas af detta osäkra tillstånd. Vi måste föra krig, för att få fred; men det blir då en definitiv fred-. Af dessa uttalanden, såväl som af åtskilliga andra förhållanden draga vi den slutsatsen, att kejsar Napoleon III redan länge rufvat öfver planen att möta Preussen. Dess hovanta uppträdande och öppna kränkning af besvurna fördrag måste ha sårat Frankrike. För att skaffa sig en fast stödjepunkt, tillsporde kejsaren sitt folk, om han ännu egde dess förtroende, och det svarade genom plebiscit med ett förtroendevotum så glänsande, : att historien knappast känner något motstycke. Sedan nu alla rustningar voro färdiga, ville kejsaren, med plebiseit i ena handen och en väldig armå6organisation i den andra, vid tillsälle fordra at Preussen pragerfredens upptyllande, då Frankrikes säkerhet hotades genom en ny preussisk intrig (om hvars tillvaro man i Frankrike åtminstone ej hyser något tvifvelsmål), afseende att sätta en preussisk prins på Spaniens tron, hvarigenom Frankrike alltid måste komma att få sin sydgräns hotad. Händelserna påskyndades, och Frankrikes kraftiga uppträdande omintetgjorde intrigen. Men härmed skall man i Fravkrike ej lata sig nöja, utan skrida måhända efter en liten paus, till uppställandet af frågan om Pragerfredens utförande. Och man har skäl dertill. Pragerfreden bestämmer enligt Frankrikes förmenande makternas jemnvigtsställning i Europa. Preussen har besvurit densamma, och då det undandrager sig dess uppfyllande, visar det sig vilja bryta den, det vill säga rubba jemnvigten. Nägot dyligt kan Frankrike icke stillatigande åse, och derför har det rustat af alla krafter, för att gifva vigt älven åt sin mening, likasom Preussen å sin sida rustat, för att kunna utföra sin plan att bryta pragerfreden. Men dessa rustningar utsuga befolkningarne och skola slutligen leda till ett revolutionärt tillstånd, emedan folken ej länge förmå att bära den olidliga krigsbördan. Frankrike har dertör sökt att inleda en afväpning, förutsättande pragerfredens utförande, och det nar gång efer annan minskat sin årliga truppkontingent. Preussen har ej följt föredömet, och för några veckor sedan klagade en af de franska ministrarne 1 lagstiftande församlingen deröfver. All tanke på en fredlig uppgörelse i denna sak måste således lemnas å sido. Svärden skola mötas: det finnes ej något annat val. Preussen har sjelft så velat, och dess skamlösa beteende mot Danmark skall åsamka det krigets förfärliga fasor. Frågan är nu blott, om den spanska successionsfrågan skall afla den afgörande kampen, eller om Europa skall torunnas änuu ett kort andrum, innan Bellonas stridshingst gnäggar. Utsigten är således allt anvat än ljus; men det är bäst att se den med öppna ögon och att ej dölja för sig de faror, som kunna hota. Nästan alla de franska tidningarne innehålla meddelanden om krigsrustningar, hvilket vitna om, huru nära vi stått, kanske stå, randen af ett fredsbrott. Garnisonen i Paris har fått befallning om att hålla sig marschfärdig med blott en dags frist. Alla hemförlofvade soldater ha ånyo inkallats under sanorna. De franska pansarfresatterna ha fått befallning om att från det tredje utrustningsstadiet ölvergå till det andra: de behöfva således endast intaga proviant, för att vara segelklara. Officerspersonaien är utnämnd för både krigsoch transportfartygev. Eul. Liberte skall en af de tre pariserdivisionerna dagligen vänta marschordres till Moselledepartementet söder om fästningen Luxembourg. Mac Mahon skall vara utsedd ull generalissimus samt öfverbetälhatvare för operationerna vid ostgränsen. En stor östlig armekår skall anföras af marskalk Bazaine, en annan af divisionsgeveralen Lebrun. Ötriga generaler med högre kommandoposter äro divisionsgeneralerna Trochu, Douay, de Caen och l:Amirault. Den allmänna meningen i Spanien synes mer och mer upphetsas mot Frankrike och det franska inflytandet. Man beskyllar den franska regeringen tör att beskydda bourbonerna. Regeringen har inkallat cortes redan till d. 20 d:s. Englands öfverhus har enhälligt — förutom en röst — antagit regeringens förslag i don irländska jordfrågan eller den s. k. landbil!en. Det skotska posttåget från Edinburgh till London har förolyckats. Man räknade 5 döda och 23 sårade.