Göteborgsposten – 14 juli 1870, sida 2

tro att en angifvelse hos kejserlige prokuratorn skall ha en undersökning till följd, att han skall nödgas bevisa att han verkligen är mr Wilson, och då är han förlorad. — Ni tror således att han skall gå ut? — Jag är säker derpå, åtminstone så vidt han har sundt förnuft. — Vi skola således lyckas, jag upprepar det, ty jag har öfvervunnit det enda allvarsamma hindret. Han tvärtystnade. Dörren till restaurationen öppnades, en person trädde in hufvudet, men drog det snart tillbaka. — Här har jag min man, sade hr Lecoq samt ropade på uppassaren för att liqvidera; låtom oss gå, han bör vänta oss i förstugan. Utanför stod verkligen en ung man klädd som arbetare. Han hade långt mörkt hår och svarta mustacher och ögonbryn. Hr Plantat kunde ej känna igen Palot. Hr Lecoq som hade ett mera öfvadt öga, igenkände honom genast och tycktes tillochmed missbelåten. — Du har ännu alltför liten vana, sade han då snickarearbetaren helsade på honom. Tror du att det är nog för att göra sig oigenkänlig att förändra färgen på sitt skägg? Se dig i denna spegel och säg mig om uttrycket i ditt ansigte ej är alldeles detsamma som förut? Äro ej din blick och ditt småleende alldeles desamma? För öfrigt sitter din mössa alldeles för mycket på sned, det är ej naturligt, och din handyjär ej med tillräcklig ledighet nerstucken i flekeen.